”Världen är i chock”, påstås det nu. Och visst blir man illa berörd av bilder där kärnan av den amerikanska demokratin är under attack.
Men händelsen är inte förvånande. President Trump har fortsatt att ifrågasätta valresultatet, eldat på sina anhängare och dessutom uppmanat dem att göra vad de nu gjort. Minst förvånande av allt är Donald Trumps agerande.
Det enda förvånande med den senaste händelsen är att folk fortfarande blir förvånade över Trumps beteende. Det stod klart redan innan förra valrörelsen att Trump är en fullblodsnarcissist som tvångsmässigt sätter sig själv och sitt anseende före alla andra människor och principer.
Men ändå har människor blivit förvånade varje gång han begått nya etiska och demokratiska övergrepp. Som att man inte kan ta till sig att Trump innerst inne är en så usel person som hans beteende ständigt visar.
En stor andel av de som försörjer sig på att analysera politiska skeenden har gjort samma misstag. Varje nytt lågvattenmärke har kommenterats med det underliggande budskapet att just denna händelse ändrar allt och att det nu sannolikt inte kan bli så mycket värre. Det räcker uppenbarligen inte med fina akademiska titlar i statsvetenskap för att bedöma politikern Donald Trump. En grundkurs i psykologi hade kunnat ändra det.
Ett antal i övrigt kloka bedömare sa länge att de inte var rädda för Trump utan för vad som kommer efter Trump när vägen väl är röjd för antidemokratiska krafter. Men det är ett mycket litet antal människor som har vad som krävs för att gå i Trumps fotspår – en karaktär utan omtanke om något annat än sig själv och dessutom en så pass stark ekonomisk, politisk och kommunikativ plattform att utgå från. Mycket tyder på att det värsta som kommer efter Trump är Trump.
Ty mer insiktsfulla bedömare har varnat för att Trump kommer att fortsätta sin politiska gärning som dissident. Lika intressanta analyser har flaggat för att Trump flyr landet efter sin presidentperiod på grund av hans personliga skuldberg och hans juridiska problem.
De två analyserna är inte oförenliga. Donald Trump har fått smak för makten. Han har skaffat sig en stor följarskara, som fyller hans behov av bekräftelse. Den utgör dessutom ett nyttigt redskap för honom att fortsätta vara en viktig person i den amerikanska politiken.
Utifrån hans personlighet och hans historik finns det mycket lite som talar för att han skulle dra sig tillbaka i tysthet. Att vara dissident och upprorsmakare, möjligen från utlandet ”på flykt från häxjakten mot honom”, skulle passa honom bättre. Utan några krav på att följa protokoll eller demokratiska principer kan han dessutom blomma ut i sina antidemokratiska reflexer.
De amerikanska demokratiska institutionerna har klarat provet. De har stått fast och bjudit på det motstånd mot Trump som man kunnat förvänta sig av demokratiska institutioner.
Det republikanska partiet, som i alltför hög grad befolkats av politiska ynkryggar och medlöpare, tar nu möjligen avstånd från Trump, men det stoppar knappast Trump. En isolerad Trump har ännu större skäl att fortsätta kampen för sin självkänsla. En Trump som fortsätter att splittra och uppvigla ett redan splittrat folk är en fortsatt utmaning för den amerikanska demokratin, oavsett vem som är president.