Ideologiskt sett är det hela ganska okomplicerat. Ett socialistiskt förhållningssätt ser sällan några problem med att styra marknaden. Medan ett klassiskt liberalt perspektiv vill undvika att begränsa marknadens frihet genom att lägga sig i hur den fungerar. De liberalt eller liberalkonservativt sinnade poängterar också vikten av att upprätthålla rågången mellan det privata och det offentliga.
I den praktiska verkligheten blir politiken ofta en blandning av olika perspektiv. Idag skriver de flesta partier i Sverige under på att vi ska ha en någorlunda fri marknad. Samtidigt finns en konsensus av att man lägger undan offentliga medel i högkonjunktur för att kunna spendera och investera under lågkonjunktur. På så sätt jämnas de naturliga konjunktursvängningarna ut. De brantaste nedgångarna dämpas och söndringen av marknaderna lindras.
Och det är möjligen här man som klassisk liberal eller liberalkonservativ kan tillåta en interventionistisk politik på området. En marknadsvänlig inriktning kan tillåta att marknaden i extrema fall behöver stöd. Men det betyder inte att allt stöd är av godo.
Jag minns ett studiebesök på Sydsvenska Handelskammaren häromåret. Organisationen, som har en regional förankring, fokuserar mycket på hur vi får tillväxt och produktivitetshöjningar. Och den är minst sagt näringslivsvänlig. Även vid detta besök diskuterades produktivitet och att många regioner trots en ångande högkonjunktur i ett antal år fortfarande inte hade återhämtat sig efter senaste finanskrisen. I bottenligan låg Kalmar län. På frågan vilka stöd som kan vara lämpliga så var handelskammarens företrädare synnerligen tydlig. Endast stöd för att skydda marknadens funktion var lämpligt. I undantagsfall.
Det finns en anledning till denna till synes ogenerösa inställning mot stöd till näringslivet. Forskningsrapport efter forskningsrapport redovisar ett negativt samband mellan löpande företagsstöd och produktivitetsutvecklingen. Direktstöd till företag tenderar att minska drivkraften till att företaget utvecklas i rätt riktning. Det är ett påtagligt problem att det finns en konstant mängd skattefinansierade stöd av olika slag under hela konjunkturcykeln. Produktivitet och tillväxt blir lidande. Till nackdel för alla.
Men det finns fog för att påstå att det senaste halvåret tillhör undantagen. När en stor del av företagen riskerar att gå under kan marknadens funktion bli så skadad att det tar lång tid innan den återhämtar sig.
Det gäller alltså att skilja på stöd för att skydda marknadens funktion och allehanda löpande ”tillväxtstöd”, ”landsbygdsstöd” och ”innovationsstöd”. Det gäller i vardag såväl som i kris.
De som pekar finger från vänster och anklagande säger ”jaså, nu går det bra att ge bidrag” har sällan denna skiljelinje klar för sig. Det har inte heller de borgerliga ”tillväxtvänliga” politiker som genererar allehanda löpande stöd till vardags.
Av samma skäl behöver de akuta företagsstöden under coronakrisen, trots att de varit nödvändiga och ofta alltför senkomna, så snart som möjligt avvecklas. Eller förändras så att de stimulerar företagen att utvecklas. Vill man vara snäll mot marknaden och näringslivet får man inte vara för snäll mot företagen. Här finns en fälla som vår kommun och region, som redan ligger på efterkälken vad gäller produktiviteten, kan hamna i. Ju mer generösa vi är med överlevnadsstöd, lokalt och regionalt, desto sämre konkurrenskraft har vårt näringsliv efter krisen.