Vansinne är det hur som helst när man går till attack mot medmänniskor för att skada dem så mycket som möjligt, till synes utan urskillning och likgiltig för såväl offrens lidande som konsekvenserna för sig själv. Sju personer fördes till sjukhus och flera vårdas för livshotande skador efter den blodiga attacken.
Den misstänkte personen utreds för mordförsök. Polisen har även tittat efter terrormotiv, men meddelat att det inte längre utreds som ett sådant.
För offren och de anhöriga spelar det måhända ingen större roll varför dådet utfördes. Men för resten av oss är det en skillnad. De flesta av oss är inte oroliga för att drabbas av ”ensamma galningar” på stan. Avsevärt fler torde bära på en oro för terrordåd. Det kan ha flera orsaker.
Ett vansinnesdåd med psykiska orsaker kan vara djupt omoraliska handlingar. Och samtidigt ett felriktat rop på hjälp. Ibland är medvetandegraden och varseblivningen så låg att det inte ens är straffbart. Terroristens beräknande ondska är mer skräckinjagande.
Den ”ensamma galningen” är sällan ute efter att förändra samhället. Terroristens mål är att sprida skräck och förändra vår demokrati och öppenhet. Det är i sig en källa till oro för vad terrorn kan leda till om vi inte hindrar den.
Det är också en fråga om risk för att själv drabbas av ett dåd. Risken är förvisso låg för båda typer av händelser, men i takt med att terrordåden inträffar, ökar också människors otrygghet. Och det är en otrygghet som drabbar personerna och samhället på riktigt. Undersökningar visar att oron för terrordåd gör att en stor del av befolkningen undviker vissa situationer och fått ett ökat misstroende till andra människor.
Varken risken för vansinnesdåd eller terrordåd går att helt radera ut. Men båda går att förebygga. Och här finns en skillnad i samhällets hantering av riskerna. Samhället lägger stora resurser på öppen och sluten psykiatrisk vård. Det finns institutioner, strukturer, planer och mycket kompetens som arbetar fokuserat för att hjälpa människor med psykisk ohälsa. Såväl långsiktigt som akut. För individens välmående givetvis, men också för att minska risken att någon skadar andra personer. Det finns helt enkelt ett relativt välfungerande system för att fånga upp dem som löper risken att skada andra innan de går till handling.
För att fånga upp våldsbejakande extremister har vi Säpo. Och kommunala handlingsplaner.
Grogrunden till våldsbejakande extremism och radikalisering finns överallt. Därför måste man aktivt arbeta med att identifiera personer och miljöer som utgör en förhöjd risk. Och sedan behöver hela samhället samarbeta för att fokuserat motarbeta radikaliseringen.
Handlingsplanerna på området utgår inte alltid från hur det faktiskt ser ut i den egna kommunen. Hur arbetet bedrivs i Västerviks kommun är svårt att veta. Mer information och större öppenhet vore önskvärt kring hur aktivt kommunen söker efter risker och vad de funnit.
Även om attacken i Vetlanda inte är ett terrordåd, så gav den en försmak av känslan när det faktiskt händer. Ty det är inte osannolikt att vi kommer att få se liknande dåd av ensamma terrorister i svenska småstäder. Syftet att sätta skräck i befolkningen uppnås lika bra, eller ännu bättre, om det sker i vardagliga och bekanta miljöer.
Vansinnesdåden måste förebyggas. Oavsett vilken typ av vansinne som ligger till grund.