Regionen höjer insatsen i spelet om Tjustbanan

En satsning på järnvägen innebär ofrånkomligen att satsningar på vägtrafiken prioriteras ned. Medan allt talar för att man istället bör prioritera vägtrafiken.

Jakob Styrenius.

Jakob Styrenius.

Foto: VT

Ledarkrönika2020-08-27 17:00
Detta är en ledarkrönika. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Trafikverket har varit kallsinniga till elektrifiering av banorna. Och till att prioritera det nya signalsystemet. Och till att rusta upp den befintliga järnvägen, så att standarden blir bättre. Region Östergötland har varit lika kallsinniga till investeringar i de gemensamma banorna och föredrar buss som lösning i framtiden. 

Satsningar på bilväg blir billigare för det offentliga, bland annat eftersom det privata står för drift och fordon. De kollektiva resorna med buss kostar skattebetalarna en tredjedel av vad tågresorna gör. Med fler investeringar i tågbanorna kommer skillnaden bli ännu större. Tågen tar därmed inte bara pengar från vägtrafiken utan även från vården.

Bussen till Linköping är lika snabb som tåget. Att korta ned restiden är möjligt även med vägtrafiken. Det skulle gynna många fler än den handfull personer som åker tåg. Att få ned tågtiden till en timme för att öka arbetspendlingen skulle kräva miljardinvesteringar som varken är ett rimligt eller realistiskt alternativ. 

Idag är det avsevärt mer miljövänligt att åka buss eller bil än tåg på länets banor. Och utvecklingen går fort framåt avseende elektrifiering av fordon för såväl persontrafik som godstrafik. Liksom tekniken för självkörande fordon.

En högre ekonomisk standard hos befolkningen gör bilresandet möjligt för allt fler. Svenskarna tar allt oftare bilen och uppger dessutom i en ny undersökning att de kommer att göra det i ännu större utsträckning i framtiden. 

Sammantaget är bilden tämligen entydig. Tåg är inte ett trafikslag för framtiden. Men ändå vill regionen satsa stort på detta trafikslag. 

Man vill rusta upp spåren, byta ut signalsystemet och elektrifiera banorna. Det vill säga allt det som behövs för att passa regionens nya tåg. Men som Trafikverket sagt nej till både innan och efter att regionen beställde tågen. Det är ur detta perspektiv man behöver betrakta regionens satsning. 

Deras försök till utpressning med inköp av tåg för drygt två miljarder som inte passade för banorna synades av staten. Eftersom regionen inte vill att den investeringen ska riskeras så höjer de nu insatsen. Och vill satsa en halv miljard på banorna. Det är en olycklig utveckling där man tar allt större risker för att undvika tidigare förluster. 

Positivt är förvisso att regionen villkorar sin satsning med att Trafikverket investerar drygt det dubbla. Det gör åtminstone att regionen inte låser sig i en position där de tar allt högre risker med skattemedlen och till slut blir sittande med Svarte Petter. Men det är ändå en högst tveksam utveckling att investera ännu mer pengar för att få ut värdet av tidigare investeringar. 

Om utspelet leder till en förhandlingslösning med Trafikverket så är det ingen seger för regionen. Det är en nödlösning för att ta sig ur knipan de själva försatt sig i. Och är Trafikverket även fortsatt kallsinniga så måste regionen dra ett streck över hela projektet. 

Regionens uttalade argument för satsningen är påtagligt ihåliga. Coronakrisen är väl långsökt. Arbetsmarknadspendlingen kommer inte att förbättras. Det tredje argumentet – att staten borde lägga pengar på regionala vägar och järnvägar istället för på höghastighetståg mellan storstäderna – är förvisso sant. Men det motiverar inte att regionen tar på sig ansvaret för dessa kostnader. Eller att de spelar poker med regionmedborgarnas pengar.