Sedan kom den andra våg – som inte skulle komma till Sverige – till Sverige. Då drämmer regeringen till med all form av nedstängning som lagen tillåter. Man förbjuder större allmänna möten än åtta personer och begränsar alkoholförsäljningen på krogen.
Det är möjligen nödvändiga åtgärder i detta läge. Men det är inte så lite som stör med regeringens tonläge. Statsministern ville inte nöja sig med att ta till alla lagens möjliga restriktioner av vår frihet. Han var tvungen att läxa upp oss också. ”Gå inte på gym. Gå inte till bibliotek. Hitta inte på undanflykter.” Socialminister Lena Hallengren menade att folk måste ta eget ansvar istället för att ropa efter mer restriktioner. Och menade att det moraliskt rätta var att göra som myndigheterna säger.
Efter att ha skyllt ifrån sig på expertmyndigheter för uteblivna åtgärder mot smittan, på kommunerna för spridningen i äldreomsorgen och på regionerna för haveriet med testning var det nu alltså folkets fel att smittspridningen ökar. För säkerhets skull går Hallengren ut i media och hävdar på fullt allvar att det är riksdagens och Moderaternas fel att regeringen inte har rätt verktyg att hantera krisen. Trots att riksdagen och Moderaterna stöttade den särskilda krislag som kom till men som regeringen aldrig använde och inte heller brydde sig om att förlänga.
Det är ju hemskt tråkigt för regeringen att alla andra är så värdelösa på att hantera pandemin. Ännu mer synd är det att de har ett sådant hopplöst folk.
Man hade kanske kunnat acceptera regeringens tonläge. Om det inte hade varit för alla misstag från regeringen själv och dess expertmyndigheter, alla oklarheter kring strategin, alla tveksamma bedömningar, alla godtyckliga avgränsningar i restriktionerna och alla felaktiga förutsägelser om pandemin. Med allt detta i bagaget undrar man hur de har mage att moralisera över folkets beteende.
Det är folket som tar smällen när smittan tar fart igen. När restriktionerna ökar. Och när friheten minskar. Det är nämligen någon som lever på att driva det där gymmet som statsministern uppmanar oss att inte gå till. Det är någon som lagt sitt liv i den där restaurangen regeringen inte tycker vi ska besöka. Många människor lägger sin tid och själ i kyrkan, kulturföreningen eller idrottsklubben.
När friheten minskar drabbar det direkt företagsamheten, civilsamhället och olika gemenskaper. Största nitlotten är det småföretagarna som drar. I Västervik Framåts senaste mätning tyngs nu åter företagarna av pessimism. 40 procent anser nu att ekonomiskt stöd är den viktigaste stödåtgärden framöver. Det är en illavarslande siffra.
För företag är likviditeten skillnaden mellan överlevnad och undergång. I pandemin råder det skilda världar mellan stora och små företag. Börsen med sina storföretag går som tåget medan många småföretag kämpar för sin överlevnad. Stora företag har ofta mer kapital, längre planeringshorisont och lättare att få krediter och aktieägartillskott. De statliga stöden till företagen har dessutom till stor del utformats efter de stora företagens verklighet och behov, med lång väntan på pengarna och de minsta företagen som länge glömdes bort.
Smittläget är allvarligt och alla har ett ansvar att agera därefter. Det som är tydligt i pandemin är att alla människor tvingas att göra uppoffringar. Det vore klädsamt om landets högst ansvariga kunde bekräfta det istället för att läxa upp dem.