Flertalet partier skyller på varandra. Det är svårt att peka ut någon enskild syndabock. Alla hade sina principskäl till att agera som de gjorde. Som att utebli från mötet på grund av pandemin, inte acceptera ett möte utan voteringsmöjlighet, inte se digitala möten som en möjlighet, eller hoppas att det löser sig ändå.
Det får alltså bli en kollektiv dom. Den slitna liknelsen om sandlådan används alltför flitigt, eftersom det är politikens väsen att tycka olika och kivas över sakfrågor. Men en gräns passeras när den demokratiska grundstrukturen sätts ur spel. När ett allmänt sandkastande omöjliggör leken är det upp till de vuxna att flytta på barnen och förklara vad som är acceptabelt.
Det är inte bara politikernas trilskande som ligger till grund för det inställda mötet. En nödvändig ingrediens är också att man på grund av viruset tagit bort en stor del av fullmäktigeledamöterna från mötena. En sådan extraordinär demokratisk åtgärd för att skydda de folkvalda och minska den allmänna smittspridningen kräver så klart något tillbaka av de folkvalda. Nämligen att ta ett större ansvar för att de demokratiska strukturerna och processerna fortskrider trots förändringen. Om politikerna inte kan ta det ansvaret får man lov att återinföra full närvaro i fullmäktige.
Kommunens pandemiplan gav tydligen ingen beredskap mot trilskande folkvalda. Att kommunen, efter att pandemin snart pågått i ett år, varken har någon digital lösning klar eller någon annan beredskap för den uppkomna situationen är ett misslyckande. Skadan av det inträffade behöver förvisso inte bli så stor denna gång. Men kommunens krisledningsförmåga har stresstestats och varningssignalen behöver tas på allvar.
Vill de folkvalda föregå med gott exempel kan de göra det genom att leda kommunen genom krisen. Inte genom att jämställa fullmäktigemötet med kafferep och fotbollsträningar.
Och budgeten då? Majoritetens budgetförslag har ett överskott på en promille. Det är siffran på hur trygga vi kan vara med att den håller.
Kvar är det så kallade ”effektiviseringsuppdraget”, som ger majoriteten och medspelande oppositionspartier möjlighet att ”satsa” pengar på utvalda områden, och istället för att behöva prioritera bort något säger man åt tjänstemännen att spara in på motsvarande summa.
Positivt är att Moderaterna nu klivit av de här budgetcharaderna. Vänsterpartiet och SD höjer dem istället till nya nivåer. V finansierar sina satsningar med godtyckliga effektiviseringar inom kommunstyrelsen. SD finansierar sina med effektiviseringar och omprioriteringar – som kommundirektören ska göra. Socialisterna påtalar helt korrekt dessa budgetmässiga finter på VT:s debattsida (23/11) och i sociala medier.
Socialisternas traditionella inställning att budgetar är till för att överskridas, och att det alltid finns mer pengar att hämta, leder till en politik som gör oss alla fattigare. Men idag förordar de full finansiering av förslag i den kommunala budgeten. De hänvisar istället till att det behövs mer pengar från staten. Det kan tyckas vara en teoretisk nödlösning. Men sett ur ett strikt kommunekonomiskt perspektiv är deras hållning oantastlig.
Socialisterna har gjort en anmärkningsvärd resa från att vara notoriskt opålitliga i budgetfrågor, till att vara den främsta kritikern mot slapphet och nyspråk på området.
Det är mycket som är konstigt nu för tiden.