Mentala låsningar i politisk flock blir ett demokratiskt dilemma när inget parti representerar den stora andel medborgare som inte håller med.
I en ledare förra veckan påtalades att alla fakta talar för att prioritera vägtrafiken istället för tågtrafiken på Tjustbanan. Den åsikten tyckte regionens partiflock var märklig, när de fortsatte sin massiva PR-kampanj, nu på VT:s debattsida. De tog dock inte tillfället i akt att kommentera ledarens kritik mot att ”satsningen” mest handlar om att få banan att fungera med tåg de redan har köpt.
Istället framför de det fantastiska påståendet att man släpper ut 45 000 gånger mer koldioxid om man tar bilen istället för tåget. Sådana här jämförelser, även mer modesta sådana, brukar jämföra en genomsnittlig bil med ett tåg som går på el och är fyllt med hundratals personer. Låt oss då räkna lite grovt på hur det verkligen ser ut med Tjustbanan.
Det genomsnittliga utsläppet för sålda bilar i Sverige ligger på cirka 120 gram koldioxid per kilometer. Tågen på Tjustbanan släpper ut 2 745 gram per kilometer, baserat på total körsträcka och utsläpp enligt en rapport från KLT.
Är man ensam i bilen motsvarar således utsläppet för bilen 23 personer på Tjustbanan. Fördelar man Tjustbanans cirka 150 000 passagerare årligen med 5 512 avgångar, enligt tidtabell, så åker 27 passagerare med tåget varje resa. Med tanke på att alla inte reser med tåget hela sträcken kan man med fog påstå att en bilresa där man åker ensam i en ordinär fossilbil släpper ut ungefär lika mycket koldioxid som en resa med tåget på Tjustbanan.
Regionens partier har således fel med en faktor på 45 000 gånger när de blandar in den siffran i diskussionen om Tjustbanan. Siffran är en ren lobbyprodukt som inte kommer i närheten av sanningen ens med regionens nya tvåmiljarderståg och föreslagna tvåmiljarderssatsning på banan. Det är en osanning som representanter från alla partier i regionfullmäktige skriver under med sitt namn. Man kan bryta ned övriga argument i regionpolitikernas debattartikel på liknande vis.
Likadant är det när de lokala partierna ställer sig i en klunga och uttalar sitt stöd till regionens prioritering. Innehållslösa plattityder om ”gods på Tjustbanan” och att ”man inte klarar klimatfrågan med asfalt” blir oemotsagda eftersom det saknas en opposition i frågan.
Det finns en gammal övertro på att man politiskt måste dra åt samma håll för att få resultat. Inte minst Tomas Kronståhl (S) har varit drivande för att vi ska ha en enad politisk front. I frågan om kommunikationer blir det hela komiskt eftersom man diskuterar stora infrastruktursatsningar på tre olika håll. Enligt Kronståhlsdoktrinen ska vi vara eniga men vi ska inte diskutera vad som är viktigast. Alla satsningar ska ha högsta prioritet. Vi ska med andra ord dra åt samma håll – i tre olika riktningar. Förutom att det framkallar lite roliga bilder av en treriktad dragkamp så illustrerar det varför man inte kommer någonstans i frågan om kommunikationerna.
Den hårda sanningen är att politik handlar om att prioritera hur skattebetalarnas pengar ska fördelas. Men eftersom inget parti vågar dra av något av plåstren avseende en ny infart, väg 35 eller Tjustbanan så fortsätter tågen att gå i allt sämre skick. Och regionens politiker spekulerar i tågbanan med allt högre insatser. Utan att någon representerar de mindre flockbenägna medborgarna.