Det var många som reagerade på domen efter att en man skjutit ihjäl sin flickvän på Skyttegatan i Västervik.
Tingsrätten konstaterade att gärningsmannen inte varit främmande för att använda våld mot kvinnan och upprepade tillfällen hotat henne till livet. Kvinnan hade fruktat för sitt liv och bott på skyddat boende. Tingsrätten konstaterar också att gärningsmannen riktat ett skarpladdat vapen mot hennes huvud. Och tryckt in avtryckaren. ”För att säkerställa att vapnet var säkrat.” Med det räckte inte för att tingsrätten skulle anse det bevisat att gärningsmannen varit likgiltig till hennes död och därför dömdes han inte för mord.
Efter domen säger åklagaren: ”Jag ansåg att det fanns bevisning för att det var fråga om ett uppsåtligt dödande, annars hade jag inte väckt åtal för det (VT 28/5).” Men trots detta, och trots de uppenbara tveksamheterna i domen, valde åklagaren att inte överklaga domen inom den ordinarie tiden för överklagan.
Först efter att mamman till offret samt gärningsmannen lämnat in var sin överklagan, valde åklagaren att lämna in en så kallad anslutningsöverklagan. Då uppger hon att hon aldrig sagt att hon inte ska överklaga. Hon menar då att de besvärande omständigheterna är så pass många att det finns möjlighet att döma för uppsåtligt brott. Därför vill hon att hovrätten prövar det (DV 23/6).
Till VT (24/6) säger åklagaren: ”Hade jag varit helt säker på att överklaga hade jag gjort det samma dag som domen kom. Här har det inte varit så enkelt och självklart fall. Jag har vägt saker fram och tillbaka och till slut landade jag i att anslutningsöverklaga”.
Förutom att uttalandena ger ett osammanhängande intryck så är de ytterst märkliga i sig. Hade hon tyckt att det fanns skäl att pröva domen så skulle hon överklagat när hon kunde.
Möjligen tyckte inte åklagaren att det finns anledning att döma till mord. Varför då lämna in ett anslutningsöverklagande? Jo, möjligen för att undvika en rättegång. Just anslutningsöverklaganden är föremål för rättsvetenskaplig diskussion, då de kan användas som utpressningsinstrument gentemot en tilltalad som överklagat en dom, för att denne ska dra tillbaka sin överklagan. Om det var åklagarens syfte får man betrakta det som ett lyckat drag utefter resultatet. ”Jag har jobbat länge som åklagare och har varit med om det flera gånger tidigare. Jag blev inte överraskad”, meddelar åklagaren till DV (28/8).
Mindre lyckat är det att det blir påtagligt grumligt för media och allmänhet att förstå sig på rättsväsendet.
Ännu mindre lyckat är det för modern till den dödade kvinnan. Resultatet av att åklagaren inte överklagade inom den ordinarie överklagandetiden blir att hennes överklagan förfaller när den tilltalade drog tillbaka sin överklagan. Därmed får modern klara sig själv, och betala kostnaderna, i hovrätten. Ett besked hon dessutom får precis när rättegången startar. Det ger en provocerande dålig smak i munnen.
Och grundproblemet kvarstår. Tingsrättsdomen friar gärningsmannen från mord trots att denne konstaterats ha riktat ett skarpladdat vapen rakt mot huvudet på offret och medvetet tryckt in avtryckaren.
Hovrätten kan mycket väl även den landa i slutsatsen att bevisningen inte håller för att döma till mord. Men då får man hoppas att de kan redogöra för den slutsatsen på ett juridiskt rationellt och begripligt vis.
När nu åklagaren lämnar scenen vore det också välgörande om denne kunde ta bladet från munnen och förklara sig. Även det på ett begripligt vis.