Smittspridningen blossar fortfarande upp i enskilda länder och regioner. I Sverige är läget fortsatt ansträngt. Spridningen är hög i länet och efter flera veckor av sjunkande smittotal pekar kurvorna återigen uppåt i kommunen.
Men hoppet just nu är att de vaccin som privata företag och vetenskapssamhället skapat kommer att fixa den flockimmunitet som våra ledande politiker och byråkrater ville ha från början, men utan en massa dödsfall på köpet. Vad det offentliga Sverige inte lyckades med är storbolagen nu på väg att lösa.
Det är dock en kamp mot klockan för att hindra dödsfall, konkurser och en allt sämre samhällsekonomi. Det är hög tid för det offentliga Sverige att visa att man tar frågan på allvar och gör vad som krävs för att öka takten i vaccineringen.
Här finns också ett individuellt ansvar hos varje person. Argumenten mot vaccin varierar. Några är mindre vetande och en del rent konspiratoriska. Men där finns också de som avstår baserat på riskkalkyler. På en samhällsnivå kan vi, med den vetenskapliga prövning som görs av vaccin innan de blir godkända, vara säkra på att fördelarna överväger nackdelarna. Allvarliga biverkningar kan förekomma, men kommer vara mycket få i förhållande till hur många liv som sparas.
Men på individnivå kan tvivel på vaccinets effektivitet, och det faktum att risken för varje enskild person inte går att förutspå till hundra procent, leda till att den personliga kalkylen summeras till vaccinets nackdel. Det leder till frågan om det är en moralisk skyldighet att ta vaccin.
Ur ett grundläggande liberalt perspektiv ansvarar alla vuxna och tillräkneliga personer för sin egen hälsa. Så enbart med tanke på den enskilda individen torde svaret vara nej.
Men ur ett allmänt perspektiv är det inte lika självklart. Då ställs individens rätt mot kollektivets. Om inte tillräckligt många blir vaccinerade uppnås inte något kollektivt skydd mot den höga smittspridningen, med fortsatt hög dödlighet och ett ansträngt läge för sjukvård och företag som följd. Och då är inte det lilla antalet konspirationsteoretiker eller aktiva vaccinationsmotståndare det största hotet. Det är istället alla vi andra som ska ta oss tid och ork att ta oss till en vaccinationsmottagning, när de flesta i riskgrupperna redan blivit vaccinerade och smittspridningen börjar gå ned.
Forskningen och medicinföretagen har med vacciner utrotat ett antal dödliga sjukdomar och de räknas som den viktigaste faktorn för global hälsa efter mat och rent vatten. Men vaccinen kan bara rädda oss om vi tillåter dem att göra det.
Det finns en moralisk dimension i tidsfaktorn. När alla i riskgrupperna, och därefter alla som vill få vaccin, väl har vaccinerats är det moraliska dilemmat över. Förutsatt att tillräckligt många då har vaccinerats så att flockimmunitet uppstår. Då kan de som ännu inte vaccinerat sig med gott samvete välja själva efter sin egen kalkyl. Men problemet är att fram till den tidpunkten riskerar de som avstår vaccinet andra människors hälsa och ekonomi.
Det har på flera håll diskuterats att införa antikroppskrav för att få tillstånd att resa in i landet. Det är en rimlig hållning. I etisk mening är det lika rimligt att kräva antikroppar för att börja delta i samhällslivet igen, när pandemin väl besegrats. Ty kampen mot pandemin förs av de som tidigare smittats och de som nu vaccineras.