Som om inte virusets egenskaper och en tveksam coronastrategi från myndigheterna räckte har de äldre dessutom utsatts för ett etiskt haveri i äldreomsorgen.
Redan under våren rapporterade flera medier om hur äldre som drabbats av covid-19, eller fått liknande symptom, nekats sjukhusvård och dessutom nekats adekvat vård på äldreboendet. Palliativ vård, det vill säga lindrande vård i livets slutskede, hade beordrats. Istället för mediciner, dropp och syrgas fick de gamla och sjuka morfin som kan ha påskyndat eller orsakat dödsfallet.
För att undvika den här etiska avgrunden behöver beslut om övergång från behandlande till palliativ vård omges av tydliga riktlinjer och noggranna medicinska överväganden. Socialstyrelsens riktlinjer anger att beslutet ska fattas av två läkare och av någon som känner patienten väl. Beslut ska dokumenteras och kommuniceras med patient och anhöriga. De rapporterade fallen vittnade istället om hastiga medicinska antaganden, beslut på distans, schematisk vård samt obefintlig dialog med patient och närstående.
Det är när krisen slår till som det måste finnas tydliga riktlinjer och prioriteringar för att etiken inte ska haverera. Då kan det behövas krassa prioriteringar där människor prioriteras bort av akut resursbrist. Men det ska då ske enligt etiskt granskade principer och beredskapsplaner. Något sådant har det inte handlat om här. Tvärtom har de äldre utsatts för en serie försämringar utan grund i några principiella beslut eller planer.
Någon platsbrist rådde inte på sjukhusen. Som SvD rapporterat synes de äldre använts som dragspel för att inte slå i kapacitetstaket för sjukhusvården. Det svenska intensivvårdsregistret visar att andelen personer över 70 år som intensivvårdades föll dramatiskt när smittspridningen tog fart. Men även om det hade funnits en brist på sjukhusplatser förklarar det inte bristen på adekvat vård inne på boendena. Ansvariga slog ifrån sig kritiken. Men det var tydligt att något gått allvarligt fel i vården av våra äldre.
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) började i somras att utreda hur vården på äldreboenden skötts under pandemin och redovisade resultatet i förra veckan. Ingen region har tagit sitt fulla ansvar för att säkerställa en individuellt behovsanpassad vård och behandling. Inte heller har de levt upp till lagstiftningens krav på brytpunktssamtal, behandling enligt ordination eller dokumentation. Region Kalmar är inget undantag.
Rapporten bekräftar att alla vittnesmål var en del av systematiska fel. IVO slår fast att vårdgivare och regioner inte följt regelverk. Frågan är fortfarande hur haveriet uppstått. Hur mycket beror på generella missförhållande och eftersatt vård i äldreomsorgen? Hur mycket beror på dålig styrning? Hur mycket beror på en bristande beredskap?
När Kristdemokraterna frågade majoriteten i regionen i samband med att rapporten offentliggjordes valde majoriteten att inte svara. Svara måste de dock göra IVO senast den 15 januari, och meddela vilka åtgärder som gjorts och vad de avser att göra.
Den sedan länge socialdemokratiskt ledda majoriteten i regionen är oss skyldiga tydliga besked. Hur tänker de undvika att det etiska haveriet kring vården av våra äldre fortsätter eller återuppstår?