Dokumentets olika målområden kan gå stick i stäv med varandra. Och politik är prioriteringar, varför satsningar på ett målområde minskar möjligheten att närma sig de andra.
Dessutom brukar kommunala visioner vara tämligen befriade från tydliga ideologiska inriktningar. (Det kan dock noteras att kommunens visionsdokument flera gånger återkommer till trygghet, men saknar ordet frihet. För livskvalitet varje dag behövs rimligen ett visst mått av båda.)
Sannolikt är det en potentiellt ökad livskvalitet i Västervik nya invånare söker sig till. Men utöver en vacker skärgård och småstadens enklare liv krävs frihet och tryggheten en god vård och omsorg ger. Vidare krävs attraktiva arbeten och boenden, och åtminstone på det senare området händer det mycket positivt i kommunen.
Till tryggheten räknas också brottslighetens utveckling. Detta område ligger fortfarande på plussidan för Västervik, men för att det ska fortsätta krävs ett proaktivt förhållningssätt. Särskilt med tanke på utvecklingen nationellt och uppgifterna som VT nyligen redovisade om att narkotikahandeln i kommunen styrs av kriminella gäng med våldskapital.
Livskvalitet och inflyttare erhålls av att ge invånarna vad de önskar och behöver. Frihet och trygghet. Välstånd och omsorg. Det som brukar räknas till den kommunala kärnverksamheten. Kommunens vision ger oss dock ingen vägledning dit. För att få en politisk inriktning krävs politiska värderingar och ansvarstagande politiker.
Sett till politikens faktiska inriktning anser politikerna att en ny infart ger högre livskvalitet än att vi tar hand om våra äldre. Och att människor flyttar hit för att kommunen gör reklam och minglar med intresserade, inte för medborgarna känner sig trygga med barnomsorgen. Enligt politiken vill människor bo här för att vi har kommunala skattefinansierade evenemang, inte för att möjligheten till frihet är större här än på andra håll.
Det är egentligen högst märkligt att det tillåts fortsätta. Pengar som spenderas utanför kärnverksamheten borde uppröra såväl liberaler som socialister. För socialister torde sådant slösa pengar från den offentliga välfärden. För liberaler slösar det pengar som kunde gått till lägre skatter och större frihet. Men bland de borgerliga partierna är det endast KD som begränsat sin entusiasm för att lägga kommunala medel på södra infarten. Inget borgerligt parti invänder heller mot att lägga skattemedel på ”näringslivsfrämjande insatser”.
Hos vänstern är det endast V och SV som protesterar. Den demokratiska socialismen hos S har gått vilse i allehanda diffusa tillväxtprojekt utan mätbar nytta men som tar pengar från välfärden.
Lärarförbundet varnar nu för att kommunens budget innebär växande barngrupper, uppsägningar av personal och nedlagda skolor. Och utbildningsförvaltningen signalerar samma sak genom att själva be om ett uppdrag om att utreda hur besparingar kan ske.
Marcus Fridlund (S), ordförande för barn- och utbildningsnämnden, numera även ordförande över det maktbärande partiet i kommunen, utesluter inte skolnedläggningar. Men lägger över ansvaret för eventuella nedläggningar på tjänstemännen i förvaltningen. Det är en metod som går igen från det så kallade effektiviseringsuppdraget.
Utan värderingsstyrda och ansvarstagande politiker på centrala positioner kan vi inte veta om vi är på väg mot en bättre livskvalitet. Man får helt enkelt räkna med det värsta.