Lokalpolitikerna protesterar och vill att Telia tar ansvar för att säkerställa kommunikationerna i de här orterna. Det är ett högst rimligt krav.
Ännu rimligare hade varit att staten tagit större hänsyn till just den här risken när man sålde ut samhällsbärande infrastruktur till ett bolag, hur statligt det än var. Det är en lärdom vi påminns om för varje ort som släcks ned.
Möjligen kan lokalpolitiken nå vissa framgångar i dialogen med Telia. Men utvecklingen lär inte vända. Då är det desto viktigare att själv göra vad man kan för att lösa problemet. Det offentliga måste ta ett ansvar för en digital infrastruktur som når alla.
Ett utbyggt fibernätverk är inte bara en ersättning för det gamla telefonnätet. Allt fler privata tjänster och offentlig service sker via internet. Och kommunikationsformen fortsätter att dra till sig allt fler användningsområden. En internetuppkoppling har blivit en nödvändighet för att delta fullt ut i samhället. Utvecklingen ställer också allt högre krav på hastigheten. Fiber har blivit ett basalt behov.
Fiber behöver således dras även till de mest glesbebodda delarna av landsbygden. Inte bara för att människor faktiskt bor där – och för att det påverkar deras livskvalitet och deras förtroende för samhället. Utan även för att fler människor ska kunna bosätta sig där.
Kommunens och regionens ”attraktionskraft” är omhuldad inom politiken. Här finns stora möjligheter att faktiskt förbättra den. Vi har gott om plats i vår del av landet. Och vi kan erbjuda en potentiellt hög livskvalitet på landsbygden. Men det riskerar att förbli en outnyttjad potential när varken Netflix, telefonsamtalet från familjen eller den digitala vårdcentralen når dit. För att inte tala om behoven hos de som driver företag och vilka påtagliga begränsningar som undermålig telefoni och internet skapar.
Man kan läsa om hur fiberföretag prospekterar områden på landsbygden men aldrig kommer till skott. Boende engagerar sig och jobbar ideellt för att det ska bli verklighet, ibland utan resultat. I det läget behöver det offentliga kliva in och ta ett ansvar för infrastrukturen. Att telenätet släcks ned samtidigt som fiberutbyggnaden drar ut på tiden blir en dubbel bestraffning för landsbygden.
I den mån satsningar på fiber är att betrakta som fördelningspolitik, så är det den bästa möjliga fördelningspolitiken. Det är dock inte så ett offentligt ansvarstagande för fiber till alla bör betraktas. Det är snarare en politik som syftar till att ge människor lika möjlighet, inte lika utfall. Istället för att dela ut fördelningspolitiska gåvor till enskilda ger man alla samma förutsättningar. Det är en politik som är så klassiskt liberal som en välfärdsstat möjligen kan bedriva.
Regeringen lägger 1,4 miljarder till bredbandsutbyggnaden nästa år och regionen berättade i dagarna att 50 miljoner satsas här. Det är bra, men kommer sannolikt inte att räcka. Särskilt inte för vår region och kommun, vars ambitioner i tid har varit högre än statens. I kommunen sägs nu målsättningen vara att 100 procent ska kunna ha fiber inom några år. Fiber är en högre ambition än bredband, men också en bättre ambition eftersom det långsammare bredbandet i telenätet håller på att släckas ned.
I fjol bromsade kommunens arbete in av ekonomiska skäl. Det synes onödigt att de relativt små summorna ska fortsätta skjuta upp landsbygdens uppkoppling till omvärlden.