På släktgården i Bjärka, som han har tillsammans med hustrun Siv och som ska gå i arv till barnen, har de låtit skogen växa sig gammal. Nästan en tredjedel är gammal skog och en tiondel sparas helt som naturskyddsskog (VT 26/10).
Sven-Erik Nilsson är alltså en person som levt sitt liv i skogen. Och levt av skogen. Som sett den växa och skött om den så att den mår bra. Men enligt Skogsstyrelsen är han inte myndig att avgöra om delar av skogen kan avverkas utan att viktiga naturvärden går förlorade.
Berättelsen är den vanliga. En art som är ovanlig enligt Skogsstyrelsen eller artskyddsförordningen sätter stopp för avverkningen. I det här fallet är det blomman knärot som hittats i området. Den finns i stora delar av landet, men behöver gamla ostörda skogsmiljöer, enligt artdatabanken. Blomman blir en illustration över ett regelverk som motverkar sitt syfte. När makarna Nilsson låtit skogen växa sig gammal har de möjliggjort artens utbredning.
Ju längre ett skogsparti får stå kvar desto större är sannolikheten att det etablerar sig arter som betraktas som skyddsvärda. Om en äldre skog en gång har skyddats från avverkning så är det högst osannolikt att den åter kommer att kunna brukas. Markägare kan på så sätt få se en allt större del av sin skog bli obrukbar. Det visar varför ersättningsfrågan är central.
Sven-Erik Nilsson håller inte med om att knäroten är så sällsynt. Han är inställd på söka dispens för avverkningen. Och, om det inte räcker, överklaga beslutet i domstol.
Om det inte heller lyckas blir det en fråga om ersättning. Även det kan kräva processer i domstol. Ibland i flera instanser. Ska man vara skogsbrukare idag får man vara beredd på lägga en stor del av tiden på att tampas med statliga myndigheter.
Nyligen beslutade Mark- och miljödomstolen att markägare skulle få ersättning för förlorade inkomster i ett liknande fall. Men staten har överklagat domen.
Det är uppenbart att markägare är utsatta för en påtaglig rättsosäkerhet. Men att det är fråga om ett ”osäkert rättsläge”, som ofta påstås, är en sanning med modifikation. Det synes främst vara staten som skapar denna osäkerhet, när de regelbundet överklagar beslut som gynnar skogsägare. Det var med hänvisning till ett osäkert rättsläge som Skogsstyrelsen in absurdum överklagade markägares rätt till ersättning när de inte fått avverka fjällnära skog.
Det finns oklarheter avseende när Skogsstyrelsen ska ha rätt att stoppa en avverkning – hur artskyddsförordningen och skyddet för äganderätten ska balanseras. Förhoppningsvis kan den utredning som pågår skapa tydligare spelregler.
Men det råder inget osäkert rättsläge avseende rätten till ersättning. Äganderätten och rätten till full ersättning vid inskränkningar slås fast i regeringsformen, miljöbalken och skogsvårdslagen. Ett antal domar har också förtydligat detta. Ersättning ska utgå, den ska vara marknadsmässig och utges utan dröjsmål. Och det gäller för nekat avverkningstillstånd, precis som vid naturreservat och biotopskydd.
Det finns en gammal tradition i Sverige med dialog och samförståndslösningar mellan stat och skogsägare för att balansera olika intressen. Den balansen har på senare tid gått förlorad. Särintressen har fått ett allt större inflytande och Skogsstyrelsen agerar alltmer aktivistiskt.
Vissa konflikter är oundvikliga i skogen. Men de långa och många konflikterna mellan skogsägare och staten behöver få ett slut.