En broiler långt ifrån redo för uppdraget eller en frälsare i ödestimman? Åsikterna är många om Ebba Busch Thor, som sedan i lördags är vald till ledare för Kristdemokraterna. För den som inte är helt uppdaterad bestod alternativet av Jakob Forssmed – den kristdemokratiska vänsterns kandidat och i mångas ögon den naturliga arvingen till Göran Hägglund.
Verkligheten blev emellertid en annan. Busch Thor vann en jordskredslik seger under den relativt öppna partiledarvalsprocessen. Säkerligen för att hon är en av landets mer karismatiska politiker, men också för att svensk kristdemokrati är medveten om sin existentiella kris. Lyckas man inte vända ökenvandringen i opinionen under mandatperioden kan det bli partiets sista i riksdagen, ord som yttrats i decennier men som innehåller mer allvar än någonsin tidigare. Högerkandidaten Busch Thor sågs med det konstaterat som valet med störst potential för att parti där åtta tiondelar av dess väljare betraktar sig som utpräglat höger.
Hennes inledande tid som korad ledare har dock inte varit friktionsfri. Tidigt uppstod en öppen schism mellan hennes lierade, europaparlamentarikern Lars Adaktusson, och Jakob Forssmed. Den sistnämnde, nu partiets förste vice ordförande, ska ha kraftigt opponerat sig mot tanken på att den den förstnämnde skulle ingå i partiets presidium. Så blev inte heller fallet och partiets man i Bryssel fick nöja sig med en plats i partistyrelsen samtidigt som striden mellan partiets två falanger blottades för allmänheten. Kanske var det också därför som Busch Thor till sin partisekreterare utsett den redan sittande och tillika tidigare partiledarkandidaten Acko Ankarberg, allmänt betraktad som en diplomatisk mittenprofil vilken hela partiet kan enas kring.
Med det sagt har Busch Thor omgett sig med ett namnkunnigt persongalleri. Det kan vid en första anblick tyckas som en tillgång men kan i själva verket innebära bekymmer för KD. Att vara partiledare handlar inte minst om att tygla sin partistyrelse. Många talar redan nu om att hon, i och med styrelsens sammansättning, blivit blockerad av den besegrade partivänstern och att hennes mandat att förändra partiet i själva verket är relativt begränsat. Här i ligger i sådana fall partiets primära utmaning.
KD måste ta avgörande steg åt höger. Det är inte bara där det slipper mördande konkurrens – det är där man finner partiets redan befintliga som potentiella väljare.
Hennes första linjetal var också en uppenbar flört med högerväljare. KD ska enligt den nya partiledaren vara bäst på att bekämpa ondskan, i form av likgiltighet och en övertro på statens förmåga att lösa påträngande samhällsproblem – läs välfärdspartier som förespråkar sådant som tredelad föräldraförsäkring. Hon lyfte även vikten av ett försvar värt namnet, ser med tillförsikt på de förändringar mot en mer restriktiv migrationspolitik som togs under Göran Hägglunds sista tid vid ordförandeposten och vill att Sverige är en naturlig del av den koalition som bekämpar IS.
Här finns potential men ett kristdemokratiskt problem har genom historien varit att stora visioner och uppmärksammade paroller likt ”verklighetens folk” sällan mynnat ut i konkret politik.
Ebba Busch Thor måste presentera en agenda som visar att det finns substans bakom denna nya djärva och konfrontativa kristdemokrati, men hon måste också ges utrymme av sitt parti att genomdriva den. Klarar det lilla partiet av det, finns det hopp om att hon kan leda en ny höger vi inte sett på många år i svensk politik.
Och på det är det många borgerliga väljare som väntar.