Sveriges Radio P1 sände på annandagsmorgonen ett intressant program i serien ”Kluvet land”. Det handlade om hur livet på landsbygden i dag och i framtiden sannolikt kommer att präglas mer av samarbete bybor emellan och mindre av den offentliga sektorns omvårdnad. Bland annat lyftes ett par exempel fram där boende på orten hade tagit över delar av brandförsvaret och drev en lanthandel med en stor andel frivilligt och oavlönat arbete.
Oroväckande många kommuner brottas med en svag ekonomi på grund av en vikande befolkningsutveckling och krympande skatteintäkter i kombination med ökade kostnader för äldreomsorg och sjukvård. Antingen måste kommunerna skära i utgifterna eller höja skatten om det ska gå ihop.
Många kommunpolitiker vill nog hellre höja skatten än att effektivisera och skära ned på den kommunala verksamheten. Kortsiktigt kan man kanske höja skatterna men till slut kommer inte skattebetalarna att ställa upp på ständigt högre skatt.
Otroligt nog har man inte nått smärtpunkten för kommunalskatten ännu. Sveriges högsta kommunalskatt är 34,52 procent och betalas av invånarna i Bergslagskommunen Hofors. Att jämföra med den genomsnittliga skatten på 31,73 procent.
När kommunen sparar och drar ned på sin verksamhet är det upp till de boende på en ort om de vill engagera sig och ta över fritidsgården, biblioteksfilialen eller liknande. I de fall där frivilliga krafter slagit sig samman för att rädda en lanthandel eller liknande vittnar många om att den gemensamma insatsen fört människorna närmare varandra och stärkt sammanhållningen.
På det hela taget kan den minskade kommunala servicen bli ett uppsving för de så kallade små gemenskaperna. Man bildar återigen föreningar för att lösa gemensamma problem och satsar mycket ideellt arbete, precis som man gjorde på landet innan det starka samhället försökte befria individen både från eget ansvar och engagemang i lokalsamhället.
Den goda sidan av bantade kommunala åtaganden måste också ställas i relation till skatteuttaget. Om det helt plötsligt blir okej för kommunerna att förlita sig på frivilligt arbete när pengarna är slut riskerar beskattningen bara att byta skepnad. I stället för skatt i pengar får man göra dagsverken åt det allmänna. Det vore en olycklig utveckling.
Det hederliga vore att sätta ett tak för kommunalskatten och sedan se till att pengarna satsas där de gör mest nytta. En del verksamheter tvingas man då prioritera bort. Tråkigt, visst, men en kommun kan inte göra allt. I framtiden ritas sannolikt gränserna om för det kommunala uppdraget. Innebär det att ideella krafter tar över en del kommunala verksamheter behöver det inte nödvändigtvis vara något dåligt i sig.