Idag larmas istället om en akut situation för strömmingen i Östersjön, rekorddåliga strömmingsfångster för kustfisket och svarta-börs-priser på surströmming.
Utvecklingen på de båda områdena hänger ihop. Det är inte bara en rationaliserad industri och en moderniserad fiskeflotta som påverkat utvecklingen. Till orsakerna hör även politiska prioriteringar.
För att förstå debatten om fiskekvoter bör man också förstå den princip som de vilar på. EU:s fiskekvoter har som mål att främja maximal långsiktigt uttag av fisk. Kvoterna sätts alltså så högt det går utan att bestånden av fisk hotas eller sakta urholkas.
Principen kan tyckas en smula cyniskt. Men fördelen är att verkligheten får styra och balansera olika intressen. Verkligheten observeras och beräknas av forskare och kommissionen förslår sedan kvoter med denna kunskap som bas. I vanliga fall för frågor om fiske- och havsmiljö krävs även EU-parlamentets beslut, men för just fiskekvoterna hoppar man över parlamentet. Beslut fattas direkt av EU:s ministerråd. Det betyder att det är medlemsstaternas fiskeministrar som äger frågan om hur mycket fisk som får tas upp.
I år föreslog kommissionen att helt nolla fiskekvoterna, efter att forskningen visat att mängden strömming, framför allt stor respektive ung fisk, nått osunda nivåer. Samt för att forskarna bedömt att risken passerat 5 procent för att beståndet når en kritisk nivå och inte kan återhämta sig.
Det handlar alltså inte om att miljöorganisationer, som tycker man ska lämna havet ifred, fått gehör för sina åsikter. Det är inte heller kommissionen som ändrat inriktning och ställer ekologi mot ekonomi. Förslaget om att sätta det industriella strömmingsfisket på paus syftar till att kunna ta ut maximalt med strömming på längre sikt. Det är en varningsklocka både för de som värnar fiskeindustrin och de som värnar ekologin.
EU:s fiskeministrar tog dock ett annat beslut och tillåter fortsatt strömmingsfiske i stor skala. Den kristdemokratiska landsbygdsministern, som var delaktig i beslutet, och Tidöpartierna argumenterar för att nollade kvoter även skulle drabba det kustnära småskaliga fisket och ”då blir det ingen fisk för mänsklig konsumtion”.
Men argumentationen håller inte. De 20 största båtarna i Östersjön tar upp 95 procent av strömmingen. Och över 90 procent av strömmingen som trålas upp blir djurfoder. Om regeringen vill skydda den inlagda sillen, surströmmingen och den stekta strömmingen borde de försöka begränsa industritrålningen, se till att de svenska kvoterna går till kustnära fisket för mänsklig konsumtion och dessutom utnyttja möjligheterna att reglera det kustnära fisket nationellt utanför EU:s fiskekvoter.
Det är inte mycket som tyder på att strömmingen är på väg att dö ut, i akut bemärkelse. Men industrifisket och dess kvoter har gjort att de stora strömmingarna har minskat tydligt i antal. Det gör att reproduktionen kan bli lidande och hotar att stadigt minska beståndet om inte fiskekvoterna ändras. Det gör också att spiggen ökar, vilket i sin tur sannolikt minskar bestånden av gädda och abborre och ökar algblomningen i Östersjön.
Dessutom gör industrifisket att sportfisket liksom det småskaliga kustfisket har blivit rejält lidande. Det är därför sportfiskarna, yrkesfiskare i det kustnära fisket och surströmmingsproducenter gör gemensam sak och kräver åtgärder för att minska industrifisket.
Analyser från Sveriges Lantbruksuniversitet visar att man behöver minska kvoterna till runt en tredjedel under många år om man vill häva minskningen av de stora strömmingarna.
Frågan om att kraftigt begränsa industritrålningen handlar inte om att värna samhällsekonomin eller ens en enskild industri. Gör man det har man all anledning att följa kommissionens förslag. Inte heller handlar det om strömmingens omedelbara överlevnad.
Det handlar om att välja mellan industrifiske för att producera djurfoder, och ett småskaligare, mer lokalt och kustnära fiske som kan ge inkomster till traktens näringsidkare och mat på bordet på stadens restauranger, färsk fisk (i dess verkliga bemärkelse) i mataffären och tillräckligt med sill/strömming att lägga in till våra högtider. Det valet borde vara lätt för alla partier som säger sig värna landsbygden.
Strömmingen är inte akut hotad, men det är faktiskt våra svenska traditioner att äta dem.