De juridiska frågorna kring den gamla roddklubben har varit avklarade sedan en tid. Frågan som återstod var vad som därefter skulle hända med fastigheten. Att ägaren i detta läge skulle försöka sälja är inte förvånande, eftersom deras syfte med fastigheten gått om intet. Svårigheten man kunde tänka sig var att säljare och potentiella köpare skulle kunna mötas avseende värderingen.
I och med de långa juridiska turerna, som fastslog att huset inte fick bebos, torde marknadspriset blivit avsevärt lägre än vad som investerats av de tidigare ägarna. Att kommunen då skulle kliva in och köpa den skulle sannolikt inte gynna skattebetalarnas intressen.
Synbarligen hade den tidigare ägaren inte västerviksbornas eller allemansrättens bästa för ögonen. Men det betyder inte att kommunen ska köpa fastigheten. Särskilt inte efter allt arbete som förvaltningarna lagt på de juridiska processerna. Hur mycket har inte de kostat kommunen i nedlagt arbete? Det vore att förstöra den investeringen om man i slutändan ändå skulle köpa ut fastighetsägaren.
Att det är moderater och liberaler som tycker att ett kommunalt köp vore väl använda skattepengar gör inte saken bättre. Moderaterna har tidigare drivit denna linje, tillsammans med idén att göra Lögarebergen till en kommunal badplats.
Men Lögarebergen är redan idag en badplats för västerviksborna. Att nuvarande eller framtida fastighetsägare skulle få exploatera området så att badplatsen försvinner är svårt att se. Det talas även om naturreservat. Men inte heller sådana kräver ett offentligt ägarskap, utan kan genomföras ändå, lämpligen med ägarens samtycke.
Häromveckan meddelades att Slottsholmen köper gamla roddklubben. Hur har då en sådan bra lösning kunnat bli möjlig?
Som Anna Hydbom Ulvaeus på Slottsholmen förklarar det för VT gick det till så att mäklaren hörde av sig och berättade att fastigheten var till salu. Sedan köpte de den. Tänk vad smidigt det kan gå när marknaden och privata aktörer får lösa saker själva.
Köpet illustrerar med all önskvärd tydlighet begränsningarna i idén att kommunen ska lösa privata problem, genom att köpa och äga saker. Att en privat aktör inte riktigt agerar som man skulle önska betyder inte att tilliten till privata aktörer och privata lösningar borde försvinna överlag.
Hade kommunen köpt fastigheten så hade man, med facit i hand, lagt ett massa miljoner i sjön. Eller i Kålgårdsviken om man så vill. Uppenbarligen finns det borgerliga politiker som har lite väl lätt att spendera skattebetalarnas miljoner, och som kanske skulle behöva ha lite större insikt i att samhället är större än den kommunala förvaltningen.
Att Slottsholmen köper fastigheten är en utmärkt lösning. Även om köpeskillingen inte tydliggjorts så är det ingen uppenbar vinstaffär för Slottsholmen. Det synes handla mer om välvilja än ett ekonomiskt klipp. Särskilt planerna på att låta kultur- och föreningslivet få nytta av lokalerna är glädjande. Förhoppningsvis hittar den nya ägaren också en ekonomisk hållbar verksamhet i lokalerna.
Exakt vilka verksamheter det blir är dock inte det viktiga. Den nya ägaren kommer högst sannolikt att välkomna allmänheten. Och i Slottsholmen synes innevånarna fått en ägare som kommer vara lyhörda inför allmänhetens önskemål. Ett nytt kapitel för gamla roddklubben kan påbörjas.