På lunchen tar jag en promenad till Kålgårdsviken och gamla roddklubben. Några killar fiskar på bryggan, solen skiner, en familj från Tyskland strosar förbi på cykelbanan. En vacker plats, mitt i centrala Västervik.
Men också lite sorglig. Ett högt staket skärmar av den nya byggnaden, som ligger tom, tyst och öde. När jag fortsätter in på grusvägen mot Lögarebergen spärrar en stor grind effektiv av vägen ner mot vattnet. Obehöriga äga ej tillträde.
Här skulle man – förstås – vilja se något annat.
På onsdagen beslöt miljö- och byggnadsnämnden att inte överklaga domen om roddklubben i mark- och miljödomstolen. Konstigt, tycker jag. Ännu märkligare är ställningstagandet i domstolen, och tidigare länsstyrelsen, att dispensen från strandskyddet fortfarande ska gälla. Jag är visserligen inte jurist, men tycker ändå att den infekterade frågan borde vara enkel.
Strandskyddet upphävdes då fastighetsägaren lovade bedriva verksamhet som skulle vara allmänheten till glädje. I ansökan till kommunen skriver han om uthyrning av mindre båtar, servering, kanske till och med utställningar. Kommunen trodde till och med att allmänhetens tillgång till platsen skulle öka jämfört med tidigare då den endast var öppen för medlemmar i roddklubben.
Av dessa löften har det blivit – ingenting. Tvärt emot villkoret i dispensen har byggnaden däremot använts som bostad, kanske inte permanent, men då och då. Jag tycker att det är helt uppenbart att huset fått tillstånd och byggts på falska premisser.
Det är konstigt att detta inte ska betyda något juridiskt. Som en läsare skrev på Facebook kan man fråga sig vad byggnaden egentligen ska användas till. Ägaren visar inget intresse för någon publik verksamhet, men får fortfarande inte använda huset för boende. Vad blir kvar, ett tomt monument?
Med facit i hand kan man konstatera att kommunen borde ha agerat annorlunda. I beslutet om strandskyddsdispensen står uttryckligen att byggnaden inte får användas som bostad, men inget om vad den ska användas till istället. Med sådana villkor, svart på vitt, hade det varit lättare att sätta press på fastighetsägaren.
Uppenbarligen var politiker och tjänstemän alltför blåögda när de tog löftena om café, båtuthyrning och utställningar för givna. Det är alltid lätt att vara efterklok, men här har de något att lära.
Det viktigaste är dock inte den juridiska processen, utan vad roddklubben kan användas till i framtiden. Självklart ska en så central plats, på något sätt, vara öppen för Västerviksbor och besökare. Att kommunen förlorat den juridiska processen är en motgång, men kanske finns det andra sätt att tillvarata allmänhetens intressen.
Kommunens företrädare säger att man nu ska använda "andra verktyg" istället för ett överklagande. Det juridiska nederlaget är ingen slutpunkt. Jag är inte lika övertygad, men hoppas att det blir så. Frågan måste drivas vidare.
I dag är "roddklubben" tyvärr en skamfläck för Västervik. Oavsett vad juristerna säger.