Säg ni debatten mellan Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra i Agenda häromveckan? Jag har gjort det. Två gånger. Det var årets första duell mellan de båda partiledarna, och förväntningarna var ganska hög uppskruvade. Vad skulle Löfven säga om Margot Wallströms lägenhetsaffär, vad skulle Kinberg Batra säga om flyktingmottagandet, och – inte minst viktigt – vem skulle vinna debatten?
Men vad fick vi? Jo, mest två ledande politiker som upprepade sina inlärda budskap gång på gång, oberoende av vad utfrågaren och den andre debattören sade. Löfven återkom fler gånger till ordet "återigen" och så samma meningar som tidigare ännu en gång. Samma sak med Kinberg Batra. Hon visste vad hon tänkte säga, och gjorde det.
Någon verklig debatt blev det knappast. Ingen verkade riktigt lyssna på vad den andre sade. Det var debattörerna alldeles för erfarna och skickliga för.
Politiker på riksnivå är ofta så här. De har medietränats och coachats av sina rådgivare för att i alla lägen få ut sina egna budskap så effektivt som möjligt. I en utfrågning spelar det ingen roll hur många gånger journalisten ställer samma fråga – det kan ske tre, fyra, fem gånger – svaret blir ändå alltid detsamma.
De har också övats i att tona ned sina egna personligheter för att undvika att försäga sig och ta risker. För inte kan väl Anna Kinberg Batra vara så stel som hon verkar, och inte kan väl människan Stefan Löfven vara så träig som tv-debattören?
Resultatet blir politiker som visserligen är skickliga och proffsiga – men också opersonliga och förutsägbara. Lite robot-lika, så där.
I en jämförelse är lokalpolitiken i Västervik, vad ska vi säga, ganska annorlunda. Mer amatörmässig förstås, konstigt vore det annars, men också mer levande och personlig.
Vid debatten i kommunfullmäktige i början av veckan kunde åhörarna både se ledamöter dra upp brallorna på väg upp i talarstolen, hojta "är detta en replik" från åhörarplats och anklaga varandra för att ljuga. Någon blandade ihop alkohol och narkotika, en annan kom plötsligt av sig - men fick strax hjälp att komma vidare.
Det var kanske ingen stor show, men ändå en till synes uppriktig och ärlig diskussion. I pausen fikades det över partigränserna.
Kommunens ledande politiker Tomas Kronståhl verkar inte heller ha medietränat. I kf-debatten kostade han på sig att medge att kritiken mot Anna Bodjo tvingat honom att läsa in sig i ämnet drogpolitik. "Intressant", tyckte han. Han raljerade också lite kring Facebook och vilka debatter som förs där.
När Destination Gotlands provtur till Västervik blev känd sade Kronståhl först att han blev "chockad", och att han tyckte att hela tilltaget var "fräckt". Det var knappast några förtroendingivande kommentarer, men ärliga. En mer slipad politiker hade bett att få återkomma och tagit reda på fakta innan han uttalade sig.
Det finns för- och nackdelar med allt. Men frågar ni mig har lokalpolitiken i Västervik sina klara förtjänster. Vad ska hända, nästa gång?