Det borde vara väldigt enkelt.
Huset vid Kålgårdsviken används inte för uthyrning av båtar. Det finns inget café öppet för besökare. Det visas inga utställningar i fastigheten. Det kan vem som helst konstatera.
Däremot tyder allt på att fastigheten används som bostad. Kanske inte permanent, men då och då. En inspektion som kommunen har gjort visar detta.
Allt detta går tvärt emot det undantag från strandskyddet som kommunen har beviljat. Huset ligger på absolut bästa läge i Västervik med omedelbar närhet till havet, och skulle aldrig få byggas utan en sådan dispens.
Och i och med att villkoren inte är uppfyllda borde det vara självklart att huset ska öppnas upp och den allmänna verksamheten dras igång. Alternativt, om detta inte sker, överlåtas till någon annan eller i värsta fall rivas. Kan man tycka.
Så är dock inte fallet. Tvisten om ”roddklubbens” fastighet har blivit en soppa med juridiska tvister som skadar både Västervik som stad och förtroendet för våra myndigheter.
En tomt med det läget skulle kunna vara en pärla i staden – nu är det bara en död yta som ingen har någon glädje av (jag har svårt att tro att ens ägaren trivs där). Samtidigt urholkas förtroendet för våra myndigheter som inte lyckas få rätsida på frågan.
I veckan beslöt länsstyrelsen att upphäva kommunens återkallande av strandskyddsdispensen. Miljö- och byggnadsnämnden hade dragit tillbaka dispensen just för att villkoren i tillståndet inte var uppfyllda.
Länsstyrelsen menar dock att kommunen inte lyckats visa att fastighetsägaren inte haft för avsikt att hyra ut båtar och bedriva annan öppen verksamhet. Att det inte sker i dag är lätt att konstatera, men avsikten från början kan ändå ha varit sådan, resonerar man. Länsstyrelsen tycker också att den upphävda dispensen är en ”alltför ingripande åtgärd”. Och att kommunen i tillståndet uttryckligen skulle ha skrivit vad fastigheten skulle användas till. Nu står det bara vad den inte får utnyttjas som (bostad).
På den punkten finns det anledning för miljö- och hälsoskyddsnämnden att vara självkritisk. Att vara efterklok är det lättaste som finns, men med sådana villkor hade politikerna haft betydligt lättare att sätta press på fastighetsägaren. Det räcker tydligen inte med att det står att huset inte får användas som bostad.
Annars är det svårt att följa med i länsstyrelsens resonemang. Det är uppenbart att strandskyddsdispensen gavs för att det skulle bli en verksamhet som var till glädje för allmänheten. I ansökan skriver fastighetsägaren om uthyrning av mindre båtar, servering och utställningar.
I dispensbeslutet skriver kommunen till och med att allmänhetens tillgång till verksamheten skulle öka jämfört med tidigare då den bara var öppen för roddklubbens medlemmar. Tji fick man.
Det är bra att miljö- och byggnadsnämnden nu kommer att överklaga länsstyrelsens beslut. Alla kan se att ”roddklubben” inte driver någon allmän verksamhet. Det borde även en jurist begripa.