Anställd inom kommunalt bolag:
”Vi har bestämt att allt media skriver om oss ska kollas av ledningen”
Undersköterska inom kommunen:
”Vår chef säger att vi inte får träffa er "
Myndighetsanställd:
”På ett möte idag frågade vår chef rakt ut vem av oss som hade snackat med er” 

Citaten är direkt hämtade från verkligheten, och de kommer från offentligt anställda i Västervik. Att vi nås av den typen av kommentarer är förhållandevis ovanligt, men det blir allt vanligare. Kunskapen om offentlighetsprincipen och meddelarfrihet bland offentligt anställda i Sverige är relativt låg. Det bekräftas av såväl oberoende undersökningar som upprepande granskningar av media.

Idag är det pressfrihetens dag. En dag då media uppmärksammar vikten av den fria pressen och det fria ordet världen över. Pressfriheten är hotad på många sätt; regimer som förbjuder fri press, politiska ledare som instiftar lagar som begränsar oberoende media och hot och hat mot journalister i syfte att påverka redaktionellt innehåll. Undersökningar visar att mer än 30 procent av Sveriges journalister vid något tillfälle struntat i att rapportera om ett visst ämne för att undvika att utsättas för hot eller hat. Det är skrämmande.  

I Sverige är vi lyckligt lottade. Vi har en fri press. En klar majoritet av det politiska styret tycker att det är en viktig del i vår demokrati. Men det finns orosmoln. Även i Sverige utsätts vi för hot och hat, och det blir allt vanligare. Och många journalister upplever att det blir allt vanligare att offentligt anställda inte vågar prata med oss av rädsla för repressalier från sin chef. Det är ett allvarligt problem ur ett demokratiskt perspektiv och det skadar också den fria pressen.  

Som anställd inom en skattefinansierad verksamhet har man en grundlagsskyddad rättighet att läcka uppgifter till en journalist. Det kallas för meddelarfrihet. Man kan även läcka sekretessbelagda uppgifter till pressen utan att riskera straff – men för säkerhets skull bör man i så fall läcka uppgiften till ett mediebolag där det finns en ansvarig utgivare. Det är därefter upp till den ansvariga utgivaren att bedöma relevansen i uppgifterna och det är också densamme som blir personligt ansvarig för att uppgifterna kommer ut till allmänheten. Det är också journalistens och den ansvarige utgivarens skyldighet att skydda källan. Att som journalist röja en källa är ett lagbrott som kan ge fängelse. 

Arbetsgivaren till den som läckt uppgifterna får inte på något sätt efterforska i vem som läckt. Det kallas för efterforskningsförbud. Att bryta mot det kan faktiskt också ge fängelse. Och bortsett från det rent juridiska är det högst odemokratiskt att försöka stoppa insyn i offentlig verksamhet eller att försöka påverka sina medarbetare att inte prata med journalister. Under mina år som journalist har jag vid flera tillfällen fått återkoppling av källor som berättar att deras arbetsgivare på olika sätt försökt påverka dem eller rent av förbjuda dem att prata med media, samt att arbetsgivaren "letat efter läckan". Vid ett tillfälle gick det så långt att jag blev tvungen att upplysa en hög chef om att jag skulle polisanmäla honom om inte efterforskningen upphörde. Det var ett extremfall, så klart. Men bara det faktum att det förekommer gör mig bekymrad.