Mobilfri skola kan ha både för- och nackdelar, menar Jakob Styrenius.
Hur våra snabbscrollade skärmar påverkar oss är ingen ny diskussion. Men sett ur ett längre perspektiv så är förändringen de skapar i vår vardag och vårt beteende historisk. Skärmarna får därför ofta skulden för än det ena och än det andra. Och vore hälften sant så finns det skäl att hävda att det var bättre förr, när ungdomarna istället ägnade sig åt att dricka alkohol, umgås med varandra och få klamydia. Det verkade de ju hur som helst må bättre av, om man nu ska tro på sambanden mellan smartphones och det allt sämre psykiska måendet bland ungdomar och befolkningen i stort.
Men utan att hemfalla åt stora och förenklade förklaringsmodeller så finns det skäl att se nyktert på för- och nackdelarna med skärmarna. Och i skolan handlar det först och främst om koncentration och produktivitet.
Skolan är till för att lära sig saker i, och fokus är en förutsättning för inlärning. Koncentrationen sjunker av lätt förklarade skäl om man samtidigt håller på med icke skolrelaterade aktiviteter på telefonen. Men studier visar även att blotta närvaron av en smartphone sänker koncentrationsförmågan, till och med när den är avstängd och ligger i fickan.
Man kan tänka att det inskränker individernas frihet om eleverna inte själv får bestämma över sin mobilanvändning. Men barn är barn och över dem har vi andra ett ansvar att besluta om vad som är bäst för dem.
En social press att använda olika appar, i kommunikationen med vänner eller av rena statusskäl, gör det också svårt att ställa avhållsamhetskrav på den enskilda eleven.
Lägg till det faktum att de sociala plattformarna lever gott på en enda sak – förmågan att få oss att titta lite till och lite oftare. De har full tillgänglighet till hjärnans belöningssystem och möjlighet till ändlöst scrollande. En genomsnittlig heroinist synes ha längre förmåga till avhållsamhet än en tonåring med smartphone. För en del elever kan man tala om destruktiva vanor. För en del handlar det om ett rent beroende. Och sämst förutsättningar att hantera telefonens utmaningar i klassrummet har elever med diagnoser.
Man kan även invända att produktiviteten blir lidande om elever inte får använda sina telefoner. Och det är en relevant invändning. Telefoner kan numera användas till en lång serie produktiva ändamål som kan gynna studier och inlärning. Förbud mot mobiler i skolan får därför inte bli dogmatiska. Givetvis ska lärare kunna tillåta mobilanvändning när de bedömer att det är lämpligt.
Ludvigsborgsskolan blir mobilfri nu.
Östra ringskolan i Gamleby införde mobilförbud för två år sedan.
Alphaskolan i Västervik blev mobilfri redan 2016.
Exakt var gränsen ska gå kan såklart diskuteras. Medan yngre åldrar inte bör ha telefonen alls, kan tillgängligheten öka med åldern. Det är rimligt att det egna ansvaret att se till att följa reglerna om mobiler på lektionerna ökar med åldern. Det är också rimligt för att gradvis anpassa reglerna till vuxenlivets arbete och högre studier, där ingen annan tar ansvar över individens mobilvanor.
Samtidigt ska man komma ihåg att produktiviteten även kan bli lidande av användningen av olika appar. Särskilt om man tillåter privat användning. En studie från Lunds universitet hittade ett samband mellan fiberuppkoppling och försämrad produktivitet hos svenska företag. Den försämrade produktiviteten berodde sannolikt på privat användning av internet och skärmar, vilket tydligen ger större negativa effekter än fördelarna som en snabb internetuppkoppling innebär för företaget.
I sämsta fall blir mobilförbuden i skolan en dogmatisk princip som hindrar kreativ inlärning. I bästa fall kan beslutet skapa koncentration och förbättrad inlärning, samt en ny generation medborgare som fått sundare vanor och förhållningssätt till sina skärmar.