Här inuti läslamporna fanns mobiltelefoner gömda.
Grovt kriminella brottslingar som blir dömda till fängelse kan med insmugglade mobiltelefoner fortsätta sin kriminella verksamhet utan att ta några större risker.
En intagen som blir avslöjad med mobiltelefon riskerar att få en varning. Eller påslag på straffet med några veckor. Fast påslag är väl inte riktigt rätt uttryck. Förlängningen det rör sig om är en uppskjuten villkorlig frigivning. Den intagne får alltså sitta av några veckor till av sitt befintliga straff.
Och för en kriminalvårdare som sviker samhället, arbetsgivaren och kollegorna genom att smuggla in telefonerna verkar riskerna vara ännu mindre, som VT rapporterat om kring en kriminalvårdare på Västerviksanstalten (9/6).
Det ska sägas att personen nekat till anklagelserna och varken dömts för brott eller av personalansvarsnämnden. Men frågan är betydligt större än den enskilde och därför värd att diskuteras ur ett principiellt perspektiv.
Eftersom Kriminalvårdens internutredning konstaterar att kriminalvårdaren hjälpt tre grovt kriminella män med telefoniutrustning och "på ett medvetet sätt äventyrat säkerheten på anstalten", vill man anta att det blev starka konsekvenser från arbetsgivaren. Men nej, sanktioner från Kriminalvården uteblir helt och hållet, då personen sade upp sig omgående efter avslöjandet.
Kriminalvårdschefen vill inte svara på VT:s fråga om den misstänkte kriminalvårdaren har polisanmälts. Enligt uppgifter till VT så fick personen ett val mellan att säga upp sig och bli polisanmäld. Det är i sig häpnadsväckande, om det skulle vara sant. Det borde aldrig vara ett val.
En person som blir avslöjad med att smuggla saker till intagna kan givetvis inte jobba kvar. Och har personen gjort något som bedöms vara olagligt så måste det givetvis polisanmälas. Kriminalvården ska inte hålla kriminella om ryggen. Kriminalvården ska inte heller hålla dem om ryggen som håller kriminellas verksamhet om ryggen.
Man kan tycka att det är ett tillräckligt straff att personen får sluta på jobbet. Men då missar man poängen. Att säga upp sig är inte ett straff. Inget hindrar en sådan person att åter söka arbete i Kriminalvården, då det varken finns någon dom från rättsväsendet eller någon anmärkning från personalansvarsnämnden.
Det är ett problem som många gånger uppmärksammats inom bland annat skolan, polisen och rättsväsendet, där personer som missbrukat sin ställning på nytt får jobb på andra ställen eller i till och med i samma myndighet.
Man skulle kunna hoppas att det finns enheter inom Kriminalvården som ser till att ha koll på det här, så att personer som saboterar myndighetens uppdrag inte får jobb igen. Men så verkar inte var fallet, i alla fall inte enligt deras svar till VT. En representant för Kriminalvårdens sektion för särskilda utredningar poängterar att myndigheten inte får föra något register över personer som inte arbetar där längre.
Det hela visar vikten av att myndigheter faktiskt tar upp ärenden till personalansvarsnämnden, även om personen är på väg att sluta, och att kontroller mot detta register kan göras vid anställning.
Anstalten Västervik Norra.
Kriminalvården står inför en oerhörd utmaning det kommande decenniet. Myndigheten har redan idag stora svårigheter att rekrytera och behålla personal. De kommande åren kan antalet platser behöva fyrdubblas. Myndigheten riskerar att hamna i en ond cirkel av allt större personalbrist, allt sämre arbetsmiljö, och allt sämre kvalitet på den personal man får in.
Om de då inte ens lyckas hålla borta dem som redan misskött sig som anställda så lär inte utsikterna förbättras.