Voltakorset.
VT har utlyst en omröstning om Västerviks fulaste hus. Några av reaktionerna är fånigare än andra. Som att det är respektlöst mot fastighetsägare eller de som har verksamhet i fastigheterna. Någon tycker att man inte ska ”hänga ut skolor, där många sliter varje dag”. Men om nu lärare och elever mår dåligt av att huset är fult, vilket förvisso inte är omöjligt, gör de ju det oavsett om fulheten uppmärksammas av andra eller ej.
De enda som har anledning att ta illa vid sig är de som ritat husen. Någon hävdar att alla arkitekter förtjänar respekt. Och det är ju sant. Men estetiken ingår samtidigt i arkitektens kompetensområde och då bör de ju tåla att folk har åsikter om slutresultatet.
VT menar att omröstningen ska betraktas som en kul grej. Men det är bara halva sanningen. Det är utan tvekan kul att diskutera fula hus. Men frågan rymmer också ett allvar.
Även om smaken är som baken så ryms där även reella värden. Åtminstone mätt i kulturhistoria, verkshöjd, och estetiska känslor och upplevelser.
Här finns också en demokratisk aspekt. Det offentliga rummens har länge utformats av en liten grupp människor vars estetiska beslut inte alltid rimmar väl med den allmänna uppfattningen om vad som är vackert. En diskussion om fula och snygga hus har därför en plats i det offentliga.
Västerviks gymnasium.
Ludvigsborgsskolan.
De hus som idag betraktas som fula är ofta ett resultat av en tidsanda som gått långt och blivit enkelriktad, och som förhäver sig i sin egen förträfflighet så att man glömmer bort de gamla (och mer långlivade) estetiska idealen. Se bara på plåtlådan vid Stora torget som i jämförelse med resten av byggnaderna runt torget inte åldrats särskilt väl i estetisk mening. Gymnasiet och Ludvigsborgsskolan är allt annat än vackra, men är också exempel på någon slags tidsanda.
Man kan absolut lära sig tycka om även fula hus. De blir en del av stadsbilden. En lika självklar del av vår stad som de vackra husen. Men oavsett hur mycket man lär sig tycka om dem så vittnar de om en tidsbunden estetik, som tagits för självklar. Och som varnar framtida epoker för estetisk hybris.
Idag ser många nya bostadsområden likadana ut. Raka fasader, likformade huskroppar med fönster och balkonger på rad, utan utsmyckningar, i någon ljus pastellfärg. Ljusgrönt verkar vara grundinställningen. Därefter ljusgult eller ljust röd. Vill de spexa till det så läggs balkongerna lite mer oregelbundet längs fasaden, eller så har man en huskropp som är både ljusgrön och ljusgul. Vågat!
Man kan tänka att det har med ekonomi och estetisk försiktighet att göra. Men det är inte nödvändigtvis dyrare att bygga vackra och mer tidlösa fasader än kala och moderna. Så ”ekonomi och försiktighet” handlar nog allt för ofta om likriktning och räddhågsenhet för att röra sig utanför tidsandan.
Ljunghedens handelsområde.
Kandyz.
Handelsladorna på Ljungheden kan inte gärna anklagas för att vara vackra, men ingen tror heller att det har varit avsikten. Varför inte?, kan man fråga sig. En ansenlig mängd människor jobbar här och de allra flesta invånarna besöker platsen regelbundet. Är det måhända en strategi för att stötta centrumhandeln, att alla ska bli lite deppiga så fort man besöker handelsområdet? Och på tal om plåtlådor så ser byggnaden som huserar godisaffären Kandy’s ut som en gammal hederlig smörgåslåda, perfekt med lock och allt.
Paradoxalt nog så är riskerna för förfulning större där det finns pengar och ambitioner för den estetiska utformningen, som när man ska bygga större signaturbyggnader. Flera sådana hus är nominerade i omröstningen.
Vattentornet.
Slottsholmen.
Polishuset.
Nya psykiatrin.
Gamla psykiatrin.
Men trots allt har vi sluppit de värsta avarterna av brutalistiska klossar i Västervik. De nyare signaturhusen i Västervik är om inte vackra så åtminstone mindre fula än de kunde ha varit.
Vattentornet är inte snyggt, men snyggare än tidigare. Slottsholmen är väl så estetiskt man kan förvänta sig av ett nybygge av det slaget. Polishuset sticker ut i modernistisk kreativitet, och likaså i folkets ögon i negativ mening. Nya psykiatrin är någorlunda vacker, trots sin modernism och brutalistiska tendenser. Och jämfört med många andra betongklossar och plåtlådor är till och med den gamla psykiatribyggnaden skön att titta på.
Många röster mot dessa hus kan tolkas som en röst mot den rådande estetiska tidsandan. Och en röst för mer klassiska estetiska ideal. Hur folk än röstar finns det skäl för dem med makt över utformningen av det offentliga rummet att lyssna. Såväl estetiska som demokratiska skäl.
Ty fula hus är både skoj och allvarligt.