Jag har alltid tyckt om julen. På något sätt är det högtidernas högtid. Och i år känns helgen viktigare än någonsin.
Visst minns jag enskilda julklappar som jag fick när jag var liten. Byggsatser i lego som jag älskade att bygga, Den stora boken om Kalle Anka som jag längtat efter så länge och Bröderna Lejonhjärta som jag fick som nio-åring och fortfarande är den bästa bok jag läst.
Men mest minns jag värmen och gemenskapen hemma hos mormor och morfar. Det var jag och min syster, mamma och pappa, min morbror och hans fru och barn, mormors bror; så vi var ganska många. Mormor stökade i köket och morfar slog in de sista paketen. Sedan var det bara att vänta; skulle inte tomten komma snart?
Efter en svår och prövande höst tycker jag att julen i år är mer efterlängtad än någonsin. Förhoppningsvis ger den oss tid till eftertanke och perspektiv på allt som hänt under det gångna året. Och förhoppningsvis får de allra flesta känna den gemenskap och hoppfullhet som kanske är högtidens innersta kärna.
Inget ont om god mat och klappar – absolut inte, jag gillar det också – men julen handlar ju också om något annat.
Det har varit en omskakande höst. Flyktingtragedin har prövat Sveriges resurser till det yttersta. Ett av världens rikaste länder har varit nära en systemkollaps, enligt varningar från ledande politiker. Skola, socialtjänst och andra myndigheter har ansträngts hårt när 100 000 flyktingar kommit hit under några månader.
Krisen har också prövat oss alla som människor. Vad tycker vi egentligen om den förändrade, mycket strängare flyktingpolitik som nu en stor majoritet av de politiska partierna står bakom? Och var går gränsen för vår egen solidaritet?
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag vet hur samhället fungerar och är van vid att ha kontakt med myndigheter, kanske borde jag ställa upp som god man för ett flyktingbarn? Och mina egna barn har börjat flytta hemifrån, så vi har gott om plats i villan därhemma. Ja, hur ska jag och min familj göra?
Mest av allt har flyktingkrisen naturligtvis drabbat flyktingarna själva. Det är en självklarhet, men viktigt att påminna sig om. Jag tror att det var författaren Theodor Kallifatides som skrev på twitter att det är märkligt att flyktingtragedin debatteras som ett större problem för Sverige än för de som är direkt drabbade.
I ett nyhetsbrev från Rädda barnen läser jag om en familj som flytt från den sönderskjutna staden Homs i Syrien. När pappan Anas skadades allvarligt i ett bombanfall bestämde sig familjen för att fly - först till Libanon och sedan med båt över Medelhavet. Efter att ha vandrat och åkt tåg genom Europa kom de till slut till Sverige och lever i dag på ett asylboende.
– Av det vi sett sedan vi kom hit så önskar vi att hela världen var som Sverige, säger de och berättar om snälla poliser och myndighetspersoner.
När jag tänker efter är kanske också tacksamhet en del av julens kärna. Tacksamhet för att vi har det bra. Tacksamhet över att vi har möjlighet att hjälpa dem som inte har det bra.
God Jul alla läsare! Jag hoppas att ni får en riktigt fin helg.