Kommunen vill öka andelen invånare som källsorterar sitt matavfall. Vid årsskiftet blev det betydligt dyrare för dem som inte gör det. Samtidigt infördes en avgift för varmkomposter, så att det blev dyrare även för dem som komposterar själva.
Att öka mängden matavfall som återvinns är naturligtvis bra. Men kommunen drar på sig ett rejält pedagogiskt problem när miljöengagerade personer upplever att de straffas för att de själva återvinner matavfallet. Att med ekonomiska styrmedel driva avfallet från den småskaliga och lokala återvinningen mot att transportera iväg det till industriell återvinning är inte heller något glasklart miljöbudskap.
Det går också att ifrågasätta avgiftens storlek. Man bör kräva att kommunen och de kommunala bolagen inte tar högre avgifter än hanteringen som helhet faktiskt kostar. Att sätta en viss minimidebitering på varje ärende och nöja sig med det duger inte.
Men i övrigt måste kritiken riktas mot annat håll. Kommunala representanter har påpekat att det ligger en lagstiftning som grund. Om nu kommunen åläggs att registrera varenda varmkompost, hur bisarrt det än är, så är det bättre att ta en avgift för handläggningen än att tulla på äldreomsorgen.
Grundproblemet är inte kommunen utan statens byråkratiska klåfingrar som breder ut sig som en våt filt över befolkningens engagemang och initiativkraft. Det är inget nytt. Det som har hänt på senare tid är att kommunerna blivit ”bättre” på att ta ut avgifter för varje påtvingat byråkratiskt påfund. Ett fenomen många företagare är väl medvetna om. Den rättmätiga medborgerliga ilskan mot kompostbyråkratin är ett litet smakprov av vad landets företagare lever med dagligen.
Byråkratin skapar inte bara irritation. Den hämmar initiativkraft. Och den begränsar utveckling. Såväl inom företag som i den ideella sektorn och den egna privata sfären. Det här är såklart inget problem för dem som tycker att det offentliga samhället bör lösa alla frågor och kan styra samhället i minsta detalj. Men det är ett stort problem för oss andra.
Talet om den omfattande byråkratin som drabbar det privata och civila sektorn är inte bara teoretiskt gnäll. Det gäller bara att se skogen bakom alla träd. Ur det perspektivet är det faktiskt en fördel att kommunerna tar ut avgifter för all byråkrati, så att den synliggörs.
Och nu ser många medborgare skogens konturer. När avgifterna ständigt höjs i kommunerna. Och symbolskatten på plastpåsar drabbar konsumenterna utan att göra nytta för miljön. När statliga avgifter gör att avverkningar och gallringar ger högre kostnader än intäkter för småskaliga skogsbruk. Och tomtägare tvingas till administration och kostnader för att med sin kompost låta det naturliga kretsloppet ha sin gång.
Det är inte bara kostnaderna för enskilda. Och inte bara hindren som sätts upp för individer. Det är också det ständiga underkännandet av människors vett och vilja.
Vi lever i ett offentligt samhälle som inte bara har slutat att uppmuntra individuella initiativ och lösningar. Numera hanteras enskilda krafter främst som problem som står i vägen för det offentligas centralstyrning. En alltmer svällande koloss som hämtar all sin näring från enskilda människor och använder den för att växa och kontrollera sina näringskällor. Som en dåligt animerad skräckfilmsblobb från 50-talet. Vi har all anledning att rusa bort från blobben. Frågan är bara hur vi får stopp på den.