Det finns en del att säga för att resenärer rimligtvis måste inse att när snön kommer i sådana mängder som nu har gjort går det inte att förvänta sig att trafiken ska fungera som vanligt. Det är inte rimligt. En vädjan om insikt om rikets geografiska läge och denna positions betydelse för vädret bör dock främst riktas mot dem som ansvaret för trafiken vilar på.
För SJ och Trafikverket, som ansvarar för järnvägarna, återstår också som vanligt mycket att bevisa. I oktober gick Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm ut och lovade att tågen skulle gå i vinter.
”Det finns inte längre någon övre gräns på prislappen. Vi sätter in de resurser som behövs. Tågen ska rulla oavsett väder och till vilket pris som helst” sade Malm i Dagens Nyheter.
Dels går det att ifrågasätta vilka möjligheter Malm verkligen har att någonsin leva upp till ett sådant löfte på våra nordliga breddgrader, dels är det inte uppenbart att Malm faktiskt trodde att han kunde leverera det han så högtidligt lovade. Det måste vara uppenbart att det folkliga förtroendet för Malm inte är på topp efter de senaste dagarna.
SJ har å sin sida en otrevlig tendens att skylla ifrån sig på sina underleverantörer, oftast just Trafikverket, när någonting går fel. Men när ett statligt bolag som har i uppdrag att bedriva lönsam persontågtrafik uppmanar resenärer att inte åka tåg, vilket skedde igår, är något fel.
I slutändan får vi dock räkna med störningar i trafiken när snön kommer på detta sätt. Det kan inte råda över. För Trafikverket och SJ krävs dock att man nu visar sig uppgiften mogen och snabbt reder ut problemen nu när det värsta är över. Tågtrafiken måste komma igång ordentligt och det snarast.
De senaste dagarnas kaos har dock varit intressant på flera sätt. Allra värst har det varit i Stockholmsområdet. Kollektivtrafiken ställdes nästan in i sin helhet och barn var strandsatta i stängda skolor. Vissa, primärt mer nordligt bosatta individer, tog tillfället i akt att håna 08-ornas reaktion på lite snö. En direkt onödig förolämpning givet att situationen var värd att ta på fullaste allvar.
För stockholmarna och även andra storstadsbor finns det dock anledning att ta det i huvudsak gångna tumultet som en invändning att fundera över livet på ladsbygden. Där kollektivtrafiken alltid är begränsad som bäst och där det närmast fordras en traktor per hem om vägarna ska röjas. Vad hade stockholmarna gjort igår utan exempelvis sina bilar? Något att tänka på inte minst för de storstadsbor som försöker försvåra livet utanför städerna avsevärt genom missriktade miljösympatier.