Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Sverige är ett land ”som är drabbad av fred”. På grund av neutraliteten finns det stundvis en inställning om att vi har ”valt freden”, och då kan man undra om exempelvis Polen är en nation som ”valt kriget”? Det är därför av högsta vikt att svenska makthavare studerar krig och krigsfilosofi för att behålla freden och förstå krigsmekanismerna.
Bland krigets teoretiker utmärker sig den preussiske officeren Carl von Clausewitz 1780-1831 och hans verk ”Om kriget” vilken publicerades 1832. Han är unik i ett västerländskt sammanhang då han var bland de första att observera hur krigföring verkligen gick till, men inte att ge det ett moraliskt omdöme. På ett sätt kan han anses vara representant för den realpolitiska skolan som kan sammanfattas med förmågan att se världen som den faktiskt är, och inte som man vill att den ska vara.
Om krigets mest berömda citat är att ”krig är en fortsättning av politiken”, och det är något som dagens makthavare måste ta till sig. Krigsmakten ska inte diktera politiken, men politiker måste lyssna på soldaterna när de bestämmer framtida försvarsstrategier. Ett modernt exempel på hur det kan gå när man missförstår detta är den svenska debatten om Nato där det finns människor som på allvar tror att regissören Stina Oscarson skulle vara någon form av auktoritet när det gäller säkerhets och utrikespolitik.
Utan Clausewitz hade det moderna kriget inte fått en teoribildning, och krigsvetenskapen hade inte varit en modern disciplin. Sverige hade troligtvis inte heller haft den väpnade neutralitet som man hade under kalla kriget. Det är därför som han inte har spelat ut sin roll, och det är förståeligt att den ansedda amerikanska tidningen New York Times så sent som 1990 utnämnde honom till ”Man of the Year” då boken gavs ut i en nyupplaga.
Självfallet är det en välsignelse att Sverige under så pass lång tid inte har behövt uppleva kriget. Men det handlar inte om att vi var bäst, utan om realpolitik i kombination med realism. För att freden också ska garanteras i framtiden gäller det att identifiera sina allierade och Sveriges naturliga bundsförvanter är Nato. Det hade Clausewitz förstått och det bör dagens makthavare också göra. Det som också är troligt är att vi kommer att gå med i alliansen när Socialdemokraterna sakta men säkert kommer att ompröva beslutet om alliansfrihet. Innan dess behöver man dock läsa på när det gäller tidlös krigshistoria och då är Om kriget obligatorisk läsning.
Förvisso kan den stundvis vara lite väl teorifylld och därför upplevas som tung läsning. Men då gäller det att läsa kommentarerna och den uppsjö till olika introduktioner som finns. Därefter blir det en riktig läsfest och efteråt inser man att den trots sin snart tvåhundraåriga historia fortfarande innehåller sanningar som kan appliceras på samtiden. För den är verkligen ”en svart klassiker” för att citera akademiledamoten Peter Englund, och en sådan måste läsas för att förbereda sig inför framtiden. Annars kan det mycket väl bli så att även vi svenskar inte längre kan ”välja freden”. Dessutom bör man komma ihåg ytterligare av Clausewitz maximer att det absolut viktigaste i kriget är själva förberedelsen. En regel som redan antikens romare kände till och som är synnerligen högaktuell i detta land där det förs en synnerligen nyvaken debatt om försvarets nedrustning och den ryska expansionen.
Det är därför som vi alla ska ge preussaren och tänkaren chans, och lyssna på hans råd och instruktioner från det inte alltför avlägsna 1800-talet.