I dag är Eyvind Johnson (1900-1976) en något bortglömd författare när det gäller den bredare läsekretsen. Detta trots att han 1974 tilldelades Nobelpriset i litteratur, och har skrivit några av Sveriges främsta romaner genom tiderna som romanen Drömmar om Rosor och Eld (1949), vilken skildrar franska häxprocesser. Johnson var också en författare som vågade ta strid för det han trodde på, även när det inte var populärt och det är en av anledningarna till varför han förtjänar upprättelse.
Under andra världskriget tog han strid för humanismen, och för att människor i vardagen skulle kunna praktisera utbytande av det fria ordet. I trilogin om fastighetsmäklaren Johannes Krilon används ett fiktivt Stockholm, Sverige och Europa för att berätta om varför det är nödvändigt att göra motstånd mot totalitära krafter.
År 1941 när Nazityskland var som mäktigast utkom den första delen, Grupp Krilon, som handlar om hur huvudpersonen blir utsatt för ett försök till maktövertagande av konkurrenter på fastighetsmarknaden. Att konkurrenterna heter ”G. Staph” och ”T. Jekau” är en blinkning till samtiden, då det är omskrivningar för den nazistiska säkerhetstjänsten Gestapo och dess sovjetiska motsvarighet Tjekan.
Men den handlar liket mycket om hans brokiga diskussionsgrupp av Stockholmsborgare, som regelbundet träffas hemma hos Krilon.
Gruppens medlemmar blir alltmer imponerade av konkurrenternas tal om att omorganisera samhället så att det ska bli så starkt som möjligt. Slutligen utesluts Krilon själv från gruppen och blir ekonomiskt ruinerad. Men han ger inte upp, och i Krilons resa (1942) reser han till Norge för att studera den tyska ockupationen. Det som är signifikativt för just detta är att han till en av samtalsgruppens medlemmar, snickaren Hovall ger en gravyr som föreställer ”Kejsaren av Kinas kröning” för att övertyga denne om att ta avstånd från G. Staphs metoder. Johnson var själv arbetarklass med en bakgrund i syndikalisterna, och försöket att omvända Hovall kan ses som en vädjan till arbetarklassen att förstå vad de totalitära krafterna innebar.
Under kriget var Johnson chefredaktör för den norska motståndstidningen Håndslag och skribent på samfundet Nordens Frihet, och Norgeskildringen i Krilons resa baserar sig därför på motståndrörelsens egna berättelser. Som den nordist han var höll Johnson också tal i radio den dagen Norge befriades, och med glädjefylld emfas upprepade han orden ”Norge är fritt”.
Den tredje och sista boken, Krilon själv (1943) gavs ut när man började se en ljusning. Rommels Afrikakår hade besegrats vid El-Alamein och på Östfronten hade tyskarna lidit nederlag vid Stalingrad. Men själva romanen handlar om Krilons förflutna, med fokus på en olycklig kärlekshistoria ifrån ungdomen. Det är en allegori över Johnson själv som gick från anarkistisk socialist till frihetlig, utan partibeteckning och under kriget definitivt gjorde upp med alla former av tillstymmelse till vänsterideal. Under resten av sitt liv var han kort och gott demokrat och humanist som kämpade mot alla former av totalitarism.
I dag hade Johnson troligen också tagit strid för friheten. Det är inte helt osannolikt att vår tids Krilon varit journalist eller satirtecknare, och efter dåden den sjunde januari desillusionerats när det gällde svensk kränkthetsdebatt. Ty den som under andra världskriget försvarade människors rätt att fritt kunna diskutera hade i dag tagit strid för rätten att bli upprörd, provocerad och faktiskt också, för rätten att kunna skratta åt våra makthavare.
För allt detta förtjänar Eyvind Johnson att bli läst och ihågkommen.