I dag har SVT kommit fram till att det finns stora problem i det svenska näringslivet. Men det handlar inte om SCA:s grabbiga bonuskultur, eller det faktum att NUON-skandalen gjordes till partipolitik av samma socialdemokrater som var med och stödde det ursprungliga köpet.
”Problemet” handlar i stället om hudfärgen på styrelseledamöter. SVT anser att svenskt näringsliv, som fram till 1990-talet var skyddat från omvärlden med olika särlagstiftningar, inte har tillräckligt med styrelseledamöter med en annan hudfärg än vit. Det är en problemformulering som säger mycket om SVT och hur man ser på vad som krävs för att göra ett bra jobb.
Rent krasst kan man konstatera att de är rasfixerade. Granskningen motiveras med att varje person förvisso har rätt ”att definiera sig själv eller slippa helt”, men att man då ”hade missat att visa på omfattningen av underrepresentationen av människor med annan hudfärg än vit”. Detta är en artigare form av besatthet vid pigment som också mindre nogräknade krafter brukar framföra på internets mindre nogräknade ”diskussionsforum”.
På ett rent personligt plan kan bara konstateras att granskningen både är en förolämpning och en dumförklaring av oss som har en annan hudfärg. Det verkar nämligen som om SVT tror att vi är både dumma och inkompetenta, och därför behöver en klapp på axeln och en puff i rätt riktning. De verkar ha missat att vi, precis som ”pursvenska” public service journalister, gärna vill definiera oss som individer och inte som en färg.
Jag är kort sagt David Lindén och inte en födelseort. Att sedan någon reporter med antirasismkomplex känner sig manad att också granska mitt CV för att se om jag där har en bild som definierar min hudfärg får mig, lite tillspetsat, att tänka på Tredje Riket eller Apartheidregimens Sydafrika. Men självklart är det inte så pass farligt, eftersom granskningen var gjord med goda avsikter.
Det är också där som det farliga ligger. I sin strävan efter journalistiska scoop och att värna public service-uppdraget har SVT, i rent oförstånd, gått rasisternas ärenden. Utan att förstå det har man satt fokus på hudfärg och missat att utvecklingen – om man tycker att ökad representation baserat på kön och hudfärg skulle borga för kompetens – går i rätt riktning. Man har kort och gott spätt på bilden av att Sverige skulle vara ett fruktansvärt rasistiskt land, när så faktiskt inte är fallet.
Förlorarna i detta blir alla vi licensbetalare. Både oss med utländsk bakgrund och de som är födda i Lönneberga. Vi vill ha riktig journalistik som fokuserar på samhällsproblem och inte på att bolagsstyrelser inte är så pass regnbågsfärgade som vissa SVT-journalister vill att de ska vara.