En av få svenska politiker som läste och som gärna använde litterära referenser var Olof Palme. Det är inte heller en underdrift att säga att Palme på 1960-talet var omhuldad av intellektuella. Men när den nya vänstern gjorde sitt intåg falnade kärleken snabbt och på 1970-talet konstaterade Palme att ”en vågar fan inte ha litterära referenser i sina tal längre”, då upphovsmännen ofta kritiserade honom för misstolkningar och allmän inkompetens.
Bland de häftigaste kritikerna återfanns författaren Lars Gustafsson (född 1936) som gick hela vägen från kommunist och författare till judisk konvertit, filosofiprofessor i Texas och innehavare av en fransk orden för sina litterära förtjänster. För att 2010 offentliggöra att han denna gång skulle rösta på Piratpartiet. Men Gustafsson är också en författare som förtjänar att läsas då han, likt Sven Stolpe, aldrig har ryggat för konflikt.
År 1983 var det kalla kriget som allra kallast. Men Olof Palme ville poängtera att Sverige var neutralitet mellan det demokratiska väst och diktaturerna i Öst. Gustafsson som då var nybliven amerikansk medborgare och professor i Texas deklarerade att han ”verkligen börjat hata Palme”. Det var hårda ord, men han kom senare att ses som en av fåtaliga intellektuella som verkligen ville ta strid med Palme om skillnaden mellan demokrati och diktatur.
Gustafsson är en av Sveriges mest produktiva författare sedan August Strindberg och en återkommande mening i hans skönlitterära produktion är: "Vi börjar om igen. Vi ger oss inte." Det är också detta existentiella sökande som fått Gustafsson att ta sig an så pass vitt skilda ämnen som Värmland, Texas vidder och Vasakungen Sigismunds fiktiva memoarer. Förutom ett antal diktsamlingar och att med jämna mellanrum ge sig in i den politiska debatten när det gäller att försvara medborgarens friheter i kampen mot den stora staten. Till sin livsgärning kan han också lägga myntandet av uttrycket ”problemformuleringsprivilegiet” som den socialdemokratiska dominansen i 1970-talets Sverige.
I gränsen mellan 1980 – och 90-talet var Gustafsson också så pass ovanlig att han tog sig an utmaningen att skriva en svensk sciencefictionroman. Det sällsamma djuret från norr handlar om sjölorder på den interstellära solvindsseglaren Pascal II och handlar om tiden, existensen och varför vi finns till. Det är också en roman som kan läsas med politiska glasögon då de olika budskapen kan tjäna som en allegori över Europas identitetsproblem efter murens fall. Det är också något som sammanfattar hela hans litterära gärning. Han har helt enkelt lyckats förutse de frågor som morgondagens makthavare har behövt hantera, och han har lyckats göra det i flera decennier.
Under Alliansregeringen började Gustafsson att blogga och han drar fortfarande ut i strid för de saker han tror på. Nu senast gällde det neddragningarna av stödet till kulturtidsskrifter som han kallade för ”en politisk skandal” – som en sann liberalkonservativ påpekade han att allt inom kulturen inte kan mätas i debet och kredit.
Därför borde alla som är intresserade av att läsa politik genom skönlitteratur plocka upp en valfri roman av Lars Gustafsson. Läsaren får på samma gång insikt i samhällsproblematiken och livets större frågor. Han är helt enkelt en skriftställare som förstår samtiden, och alla vi andra borde vara innerligt tacksamma för att han med jämna mellanrum hjälper oss att förstå den. Tack vare honom blir vi helt enkelt klokare och vi ska därför vara innerligt tacksamma.