En bra biografi är varken ett karaktärsmord eller en renodlad hyllning, utan som när ett vuxet barn beskriver en förälder. Både för och nackdelar finns med, även om det ena överväger det andra.
I sin senaste bok Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament (Atlantis), om en av 1900-talets mest stridbara och numera glömda svenska kulturpersonligheter har litteraturprofessorn Svante Nordin lyckats med detta. Författaren, kritikern och frankofilen Sven Stolpe (1905-1997) gick hela vägen från ung radikal på 1930-talet där han ansågs representera den ”nya generationen” inom svensk litteratur, till konservativ och folkkär på 1970-talet, där han ofta i TV fick vara folkhemmets bråkstake. Motvallsen som alltid tyckte annorlunda och som trivdes som bäst när han fick slakta sina fiender.
Biografin är ett porträtt av vad författaren själv kallar ett ”avlägset land”, men med hjälp av lite tålamod och kunskap är det inte ”helt bortom horisonten”. Stolpes vänner och fiender – stundtals är det svårt att se skillnaden – hette sådant som Eyvind Johnsson och Karin Boye. Under en av många litterära konflikter beskrev den sistnämnde Stolpe på följande sätt: ”En padda är han, en padda förblir han, padda, padda, padda, hu vad han är för en otäckhet”.
Vad som dock är viktigast och relevant för vår tid var att bildningen står i centrum hos Sven Stolpe. Efter att redan på 1920-talet ha uppmanats av Fredrik Böök att resa till Frankrike blev han en ledande europeisk expert på fransk litteratur. Kärleken till Frankrike och till kontinenten fick en ytterligare skjuts när han via den amerikanska "Oxford-rörelsen" slutligen hittade hem i katolicismen. Efter att ha disputerat på Drottning Kristina inledde han också en karriär som populär religionshistoriker. Till denna dag den enda disputationsceremonin som skildrats bokform, och i Aftonbladet. En modern kulturstrid där han nekades docentur, mycket av politiska anledningar. Men han hittade hem till ett lektorat i Mjölby, vilket kom att bli hans bas.
På landet kände han sig fri att polemisera mot dem han inte höll med, och det var många. Men han var ingen politisk skribent, och det är en otjänst mot honom att vilja göra honom till det. Han sysslande framför allt med litteratur och livsåskådning. Detta bidrog till att han försvarade författarinnan Agnes von Krusenstjerna efter att hon öppet vågade skriva om sexualitet, tidigt satte ned foten mot nazismen och på ålderns höst tog strid mot ”rödskäggen” i 68-vänstern.
I relativismen och identitetsvänsterns tidevarv är det viktigt att minnas Stolpe – han vågade stå stilla och stå upp för eviga världen. Kanske skulle man kunna påstå att han stod upp för Aten i en värld vars kulturpersonligheter helt ville se västerlandet och dess vagga i ruiner.
För den äldre publiken är han också känd som en svuren fiende till Olof Lagercrantz, redaktör på Dagens Nyheter. Både litterärt och på ålderns höst politiskt. Ett bråk som bottnade i att Lagercrantz förfört Stolpes fru Karin så hans notis i fickkalender efter att ha mött med Lagercrantz 1950 uttrycker inte bara avsky, utan också ängslan:”Sedvanligt resultat: kris, apati, förtvivlans bön”.
Sven Stolpe tilldelades professors namn av regeringen Bildt 1993. Men nu är han bortglömd, och det ville han också bli – i alla fall om man ska tro det han sa i en intervju med Hagge Geigert 1977. Men om han hade levt i dag hade han med stor lust gjort intellektuell slarvsylta av vår tids ”rödskägg” och den blinda framtidsoptimismen som går ut på att allt kan lösas med feminism, kvotering och ännu mer politik.
Det är därför som vi ska göra folkhemmets motvalls en välförtjänt oförrätt och minnas honom. Personligen hade han nog blivit förbannad över denna hyllning och skrivit något riktigt elakt som svar.