På engelska finns ett gammalt uttryck som ungefär lyder att man ska ”akta sig för gamle Nick”, vilket härrör från 1600-talet och syftar på att man ska akta sig för Niccoló Machiavelli (1469-1527). Han var anställd som diplomat av familjen Di Medici i republiken Florens, historiker och – framför allt – författare till boken Fursten (1513) som är ett av historiens mest lästa och missförstådda politiska verk. Det är också ett verk som alla makthavare borde läsa och som vi vet att en ung Axel Oxenstierna flitigt läste som student.
Till sin form är Fursten en konventionell Furstespegel. Det är en bok som är dedikerad till Machiavellis tidigare arbetsgivare Lorrenzo Di Medici – ihop om att författaren ska återfå sin tjänst – och som en furste ska läsa för att få inspiration till att bli en framgångsrik härskare. Men Machiavelli sticker ut i det att han rapporterade vad han faktiskt såg och gav fursten rådet att, grovt förenklat, strunta i idealen och istället följa de exempel på furstar som varit framgångsrika, även om de inte varit speciellt idealistiska. Boken lägger därmed grunden för en realism i statskonsten fri från kristendomsperspektivet som kommit att vara fram till våra dagar. Ty utan Machiavelli hade vi inte haft realpolitiken på 1800-talet och Henry Kissingers pragmatism på 1970-talet som bidrog till att USA allierade sig med Kina för att konkurrera ut Sovjetunionen.
Att boken redan missförstods på 1500-talet är förståeligt om man exempelvis läser det avsnitt där Machiavelli diskuterar användandet av så kallade grymheter:
”De grymheter är väl använda – om det nu är tillåtet att tala väl om det onda – som genomförs i ett slag, då man är tvungen att säkra sin ställning, och sedan inte fortsätter utan åtföljs av största möjliga förmåner för invånarna. De grymheter är illa använda som, även om de var få till en början, ökar med tiden istället för att upphöra”.
Även den mest luttrade läsare kan lätt rygga tillbaka och för sitt inre se diktatorer som Stalin och Mussolini, som vi vet läste och uppskattade Fursten, skrocka av förtjusning. Men om man tänker ett steg längre går det att läsa ovanstående mening på ett djupare plan och då blir det nästan en modern instruktionsbok. Ersätt grymheter med nedskärningar och då blir det ett klokt företags VD – om nedskärningar måste genomföras gör då allt med en gång och gå inte och dra ut på processen.
Tyvärr finns det fortfarande de som associerar Machiavelli med urtypen för djävulens advokat, vilket är ett tecken på att många har missförstått både honom och Fursten. För anledningen till att boken skrevs på ett så pass avskalat och stundtals brutalt sätt som den gjordes var att han tog sig tid att rapportera det han faktiskt hade bevittnat och lära sig av detta. Kort och gott, inga konstigheter och inga omskrivningar. På det sättet är det ett modernt verk som samtidigt är tidlöst. Det kommer alltid att finnas goda och dåliga människor med makt, men de goda vet att makten inte alltid är trevlig.
En av världens främsta Machiavelliexperter är den italienske statsvetaren Maurizio Viroli som skrivit boken Niccolòs leende: Historien om Machiavelli (Stockholm: Översättning Paul Enoksson, Atlantis, 2004). Där beskrivs statsmannen från Florens som ”gycklande, vanvördig, utrustad med en ytterst raffinerad intelligens; obekymrad om själen, det eviga livet eller synden; fascinerad av praktiska uppgifter och stora män”. En tänkare som insåg behovet av att lära sig från föregångarnas misstag, inte alltid grubbla och som stundvis drev med många av sina pompösa samtida. Lektioner som vi alla borde ta till oss.