På senare tid har historieämnet fått en ofrivillig renässans. Många vill jämföra Sverige med Weimarrepublikens Tyskland, eftersom vi numera har ett missnöjesparti som ogillar invandring i riksdagen, men vi har inte förlorat ett världskrig, lider inte av hyperinflation och vi har definitivt inte avsatt någon kaiser. Sålunda lider denna historiska jämförelse av en del brister, men det finns andra historiska epoker och personer som är värda att belysa och inspireras av. För det pågår en kris i Sverige som – om den inte hanteras på rätt sätt – riskerar att skapa stora problem för kommande generationer.
Länge gick det bra för vårt land och det berodde på ett historiskt försprång efter andra världskriget som kan sammanfattas med att vi inte hade bombade fabriker och på att man medvetet satsade på att ha en välutbildad befolkning. Det har vi fortfarande, åtminstone när det gäller svenskar som föddes under 1940–1950-talen, men det finns många oroande tecken när man går längre ned i åldrarna. Det märker man inte minst på sociala medier och bland annat när det i torsdags tillkännagavs att endast 44 personer i hela landet vill bli lärare i kemi.
Sverige har haft framstående kemister sedan 1700-talet och det är tack vare forskare som kemiprofessorn Arne Tiselius (1902-1971) som vi har företag som Astra (numera Astra-Zeneca), arbetstillfällen och därmed en skattebas som gjorde det möjligt att finansiera välfärdsstaten. Men verksamheten uppstod inte i ett tomrum. Strukturerna som gjorde det möjligt för Tiselius att forska och göra något med sin forskning fanns på plats. Det är också strukturerna för utbildning som politikerna kan ha ett inflytande över då deras kunskap om själva ämnena i bästa fall är tämligen bristfällig.
Men skickliga utbildningspolitiker kan påverka långt efter att de har gått ur tiden.
En sådan var borgarsonen Johan Bengtsson (1577-1645) som föddes i Nyköping och uppmärksammades av Gustav Vasas yngste son hertig Karl som sedermera blev kung Karl IX. Hertigen betalde hans universitetsstudier i Tyskland för att 1604 utse honom till lärare för sin äldste son Gustav Adolf. Prinsen som 1611 blev kung med namnet Gustav II Adolf värdesatte ”mäster Johan”, adlade honom Skytte och gav honom och rikskanslern Axel Oxenstierna i uppdrag att rusta upp universitetet i Uppsala som praktiskt taget varit stängt sedan reformationen.
”Mäster Johan” hade ingen storslagen vision för Uppsala, men noterade att det fattades sådant som han själv hade haft nytta av under sin egen studietid.
Först och främst såg han problem med att det inte undervisades statskunskap. Det var för mycket teologi som vid denna tid var ungefär lika trendig som dagens media – eller genusvetenskap. Johan Skytte donerade därför 1622 pengar till en professur i statskunskap och vältalighet, vilken fortfarande finns och därmed är den äldsta statsvetarprofessuren i världen. Men det saknades fortfarande pengar till resten av verksamheten och Skytte övertygade därför sin gamle elev Gustav II Adolf att donera det kapital som fortfarande utgör universitetets grundplåt.
Tack vare Johan Skyttes insats blev Uppsala ett lärdomssäte som mycket väl kunde konkurera med sina europeiska motsvarigheter. Det kan Uppsala fortfarande och det märks nu när terminen börjar då det förutom svenska studenter finns många utländska som landar på Arlanda för att ta sig vidare till ”akademien”, som Skytte kallade det. Lärdomen för dagens politiker är därför enkel: se problemen inom skolväsendet och gör någonting åt dem. En bra början kan vara att inse att man inte kan lära sig allt på Wikipedia, lyssna mindre till sociala medier och gör det attraktivare att bli kemilärare.