När man skriver om 1900-talets svenska litteraturbank är det svårt att undvika arbetarlitteraturen. Den är så pass dominerande att man stundtals känner sig tvingad att betrakta det föregående århundradets första decennier som en värld av klasskamp och strukturellt förtryck. Samtidigt finns där en annan berättelse om det tidiga seklet, som är minst lika sann, nämligen den som skildras av de borgerliga intimisterna.
Intimisterna bestod av en generation författare, födda kring 1870, kända för sin balansgång mellan realism och romantik. Här finner man bland annat namn som de svenska emigranternas store författare Henning Berger (1872-1924) och Bo Bergman (1869-1967) – den lidelsefulle poeten och akademiledamoten som under hela sitt liv arbetade på Postverket. Det finns emellertid ett namn vars minne blir särskilt påtagligt om man, som undertecknad, befinner sig i Köpenhamn och ibland promenerar i det vackra området Fredriksberg. Här bodde nämligen en av den svenska borgerlighetens verkligt stora författare, som inte får gå oss förlorad.
Hjalmar Söderberg (1869-1941) räknas till den främste Nobelpristagare som ”Sverige aldrig fick”. Förvisso är han både välkänd och älskad av allmänheten. Likväl betraktas han sällan som en borgerlig författare, vilket är märkligt med tanke på att han under merparten av sitt liv var aktiv liberal och en av den svenska författarkårens mest envetna antinazister. Troligen är det ett lika dystert som utmärkt exempel på vänsterns makt över den litterära historieskrivningen, men också borgerlighetens pinsamma oförmåga att såväl känna till som att vårda sitt kulturarv.
Få verk fångar den borgerliga intimismens särdrag så väl som hans Den allvarsamma leken (1912). Här följer läsaren den unge prästsonen Arvid Stjärnbloms vemodiga kärlek till konstnärsdottern Lydia Stille. Trots ett passionerat ungdomssvärmeri, förlorar de båda kontakten med varandra och gifter sig på varsitt håll. Lydia lämnar emellertid inte filosofiekandidat Stjärnbloms minne, även om han gör allt för att glömma henne medan han slår sig fram som skribent i Stockholm. Tio år senare, i samband med hennes fars bortgång, möts de dock igen och inleder en ödesdiger affär. Tillsammans lär de sig skillnaden mellan att älska på hedniskt och lutherskt vis, även om kärleken slutligen går dem förlorad.
Söderberg erbjuder tillsammans med intimisterna en annan bild av dåtidens samtid, än den vi är vana att bli serverade av arbetarförfattarna. Deras skriverier uppehåller sig aldrig vid politiken, utan vid psykologin och individens inre kamp mot sig själv. Stockholmsskildringarna förfulas aldrig av realismens smuts och de klassosande nidbilderna över borgerskapet som befolkar de söderbergska romanerna uteblir. Intimisterna intresserar sig kort och gott för köttets lust och själens obotliga ensamhet, för att låna bevingade ord av Söderberg.
Litteraturen blir därför politisk, genom att inte vara politisk. Sjärnbloms strävanden representerar den ickesocialistiska klassresan, sporrad av drömmen om att ta sig uppåt och framåt. Världen han längtar efter är den borgerliga, byggd av karaktärsfostrande dygder, tradition och bildning. Men trots uppbyggligheten blir det aldrig fråga om patetisk romantik. Verkligheten drabbar oftast med sin fulla kraft och romanerna genomsyras av lågmäld melankoli.
Den allvarsamma leken handlar till stora delar om att hantera drömmar i förfall och livets påträngande meningslöshet. Det märker också den som återvänder till Söderberg. Många gymnasieungdomar fastnade i bästa fall för kärlekshistorien. Men den som i vuxen ålder upptäcker den på nytt, inser att där också finns en raffinerad skildring av hur man genomlider livets misslyckanden. Helt enkelt hur man mognar som människa.
Det är därför som Söderberg har en given plats i den borgerliga kulturhistorien – ty Den allvarsamma lekens skildring av livets upp och nedförsbackar utgör på många vis definitionen av den borgerliga romanen.
Det är en av historiens många ironier att den inte marknadsförs som en sådan.