När det gäller författare som har dominerat sin samtid är det få som kan mäta sig med Vilhelm Moberg (1898-1973). Detta samtidigt som han är så pass tidlös att han, till skillnad från så många av sina litterära kollegor, med jämna mellanrum återupptäcks av nya generationer.
Många som hör Mobergs namn tänker instinktivt på hans Utvandrarepos, och det är förståeligt. Berättelsen om Karl Oskar och Kristinas sökande efter ett drägligt liv i den nya världen är inte bara utsökt historieskrivning, relevant för samtidens migrationsdebatter, utan inrymmer landsbygdens borgerliga dygdebatteri om att göra rätt och få rätt lön för mödan. Men Utvandrarna är inte den enda av Mobergs böcker som kan läsas med politiska glasögon.
Den biografiska genombrottsromanen Raskens (1927) har av många tolkats som ett stycke arbetarlitteratur, då den handlar om författarens föräldrar – den indelte soldaten Karl Moberg och hans hustru Ida. Men det är lika mycket en skildring av den självständige smålänningen; ett slags allegori över den svenske odalmannen (självägande bonden) som älskar sin frihet och lyder lagen, men inte tvekar att gå i strid om dessa hotas eller lagen vantolkas av makten. Det är knappast en tillfällighet att den filmatiserades 1976, när allt fler på allvar började ifrågasätta den allsmäktiga socialdemokratiska enpartistaten.
Odalbonden blir även ett uttryck för Mobergs politiska gärning i romanen Rid i Natt! (1941). Under brinnande världskrig, när det nazistiska Tyskland var som mäktigast, valde han att skildra ett småländskt bondeuppror på 1600-talet. Alla, det inkluderar den statliga censurmyndigheten, visste dock att det var en uppmaning att göra uppror mot tyskarna om, eller när, de anföll Sverige.
Mobergs rättspatos som han under hela livet skulle redovisa, bland annat som journalist, breder här till fullo ut sig. Genom hela romanen repeteras uttrycket att man ”måste stå det onda emot”, vilket i klarspråk betyder att strida mot tyranniet orättvisan och att aldrig göra sig skyldig till att relativisera skillnaden mellan ont och gott. Stå det onda emot var också ledord som Moberg själv följde, när han under tidigt 1970-tal engagerade sig i kampen för den sovjetiske dissidentförfattaren Alexandr Solzjenitsyn och i direktsänd tv fick tyst på självaste Olof Palme.
I verket får de ryttare som ska sprida budkavlen som manar till uppror uppmaningen att rida som de aldrig ridit förut, ”rid i natt, rid som ni hade djävulen efter er” – och det brådskar alltid med att stå upp för friheten.
Uppmaningen blev bevingad bland allmänheten, så till den grad att Carl Bildt som statsminister för sin expeditionsministär under Estoniakatastrofen parafraserade romanen när han fick frågan om de svenska räddningshelikoptrarna kunde flyga över finländskt vatten: – Flyg! Flyg för i helvete flyg! Jag klarar ut detta med Finland och FN i morgon! Flyg som ni aldrig flugit förut och se till att rädda liv!
Tillsammans erbjuder Raskens och Rid i Natt en god bild av Mobergs författarskap. Med sina rötter i landsbygden och den liberalkonservativa idétraditionen, uttryckt genom den småländske odalbondens kamp för sin frihet och sitt försvar av den lilla världen. En kamp med tusenåriga anor och som är lika relevant för dagens odalbefolkning på den svenska landsbygden, i deras strid om att få rätt lön för mödan och mot den allt för ofta godtyckligt utövade makten i huvudstaden.