När det gäller skönlitteratur och i synnerhet historisk sådan, måste man konstatera att den med få undantag har en kort livslängd. Klassisk historisk fiktion likt den amerikanske författaren Gore Vidals roman om den bysantinske kejsaren Julianus (1964) eller Sven Wernströms serie Trälarna från 1970-talet, blir snabbt skildringar av tiden då dessa skrevs i stället för den tid som de skildrar. Ett modernt exempel är Jan Guillous serie om Tempelriddaren Arn Magnusson som med största sannolikhet kommer att finnas på litteraturhistoriska läselistor, när man i framtiden ska granska mentaliteten under kriget mot terrorismen i början av 2000-talet.
Likafullt finns det verk som står sig, eller snarare, som passerar sitt bäst före datum och sedan återfår det. Det är litteratur som har blivit historisk i det avseendet att boken duger för varje ny tid, och därmed är det också ett klassiskt verk som blivit en del av en gemensam kulturkanon.
Ett sådant bortglömt, men aktuellt, verk är novellsamlingen ”Svenskarna och deras hövdingar” vilken skrevs 1908-1910 av litteratören, nobelpristagaren och den konservative samhällsdebattören Verner von Heidenstam (1859-1940).
Länge var samlingen obligatorisk läsning i svensk folkskola. Det har sin förklaring; Heidenstam hade fått i uppdrag att skriva en historisk variant av Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” och svaret blev en serie historiska noveller som börjar med ”hövdingen med de oräkneliga stenyxorna” Ura-Kaipa och avslutas med en åldersskröplig Karl XIV Johan på 1840-talet.
Förvisso går det att avfärda novellerna som hopplöst nationalistiska. Inte heller är de särskilt historiskt korrekta. Dessutom är novellerna kryddade med sitt tidstypiskt bombastiska språk.
Samtidigt är det ett stycke god litteratur då Heidenstam på djupet lyckats analysera ett stort antal frågor som är relevanta också för vår tid. När vi möter Ura-Kaipa på stenåldern behandlar det exempelvis hur man ska förhålla sig till främmande influenser. I ”Stjärnornas Spådom Besannas” möter läsaren Erik XIV och hans sekreterare Jöran Persson. Där ställs frågor om mental ohälsa, elitens syn på uppkomlingar och människans rädsla för framtiden. Det som också ska tilläggas är att Heidenstam går emot sin egen tid. Ty han skildrar historiens kvinnor likt Heliga Birgitta, drottning Kristina och Karl XII:s syster Ulrika Eleonora.
På det hela taget tål boken därför att läsas om. Men det handlar inte bara om innehållet – samlingen något av ett stilistiskt mästerverk. Tack vare den historiska fiktionen lyckas Heidenstam göra sina figurer levande, och så pass livfulla att det kunde utgöra grunden för en TV-serie, likt de historiska dramer om bland andra Henrik VII och familjen Borgia som nu är populära på streaming-tjänsten Netflix.
Ur ett bredare perspektiv handlar det också om att Sverige i dag faktiskt behöver just svenskarna och deras hövdingar. Ty likt Nils Holgersson visar boken att det går att se på det förgångna genom ett romantiskt skimmer, utan att vilja exkludera andra som utbölingar. Behovet av historieskrivning har också visat sig i det faktum att populärhistoriska böcker är mer populära än någonsin.
Heidenstam skrev detta verk när 1900-talet var ungt och mycket har hänt sedan dess. Men hans bok förblir ung och levande. Det är därför som det är en historisk skildring som behövs, och som varmt kan rekommenderas till den som på nära håll vill uppleva svensk historia. Den första 1900-talsboken som verkligen borde spela en roll också i det nya årtusendet, och därför den första i den serie som ska få namnet 1900-talets svenska litteratur som fortfarande behöver påverka oss.