Alla har en relation till dramatikern och filmregissören Ingmar Bergman (1918-2007). Om det inte handlar om hans konstnärliga produktion har man sett honom imiteras av Robert Gustavsson och känner till att han hade ”ångest” över ”dämonerna”.
Bergman skildrare många av livets stora och svåra frågor såsom döden, en människas bild av sina föräldrar och problem i nära relationer. Men det är lätt att glömma att han med sin existentiella och dubbelbottnade syn på livet länge betraktades med skepsis av folkhems-Sverige, där man helst inte ville tänka på svåra frågor som ”Gud och döden”.
Först sent i karriären blev han den folkkäre gamle mannen på Fårö som sörjdes av både Sverige och världen. En död som hade föregåtts av en imponerande karriär och, dessutom, av att Bergman hade tvingats in i politiken trots att han var en synnerligen privat person.
Om man ska betrakta honom ur ett politiskt perspektiv är det viktigt att ha en sak i huvudet: han kom från en tyskvänlig familj, vilket kom att prägla honom hela livet. I sin ungdom vistades Bergman i Tyskland och han kom hem som nazist. Han har själv berättat om detta i memoarerna Laterna Magica (1987), men till skillnad från många av sina samtida sökte han göra upp med sitt förflutna bland annat genom filmen Ormens ägg (1977). Efter kriget blev han medlem i Socialdemokraterna för att han dels sympatiserade med deras kulturpolitik och dels tyckte att det var ”de grå kompromissernas parti”. Men bortom sitt skapande var han en person som ansåg att det privata inte var politiskt.
Två saker kom att ändra detta. Det ena var revolutionsåret 1968 och det andra när han arresterades för skattebrott 1976.
Under revolutionsåret var Bergman inspektor vid Filmskolan, som senare blev Dramatiska Institutet i Stockholm. Ett alltmer rödfärgat samhällsklimat märktes i det att allt fler ville göra filmen politisk, vilket Bergman motsatte sig till förtret för många av hans kollegor och elever. En före detta elev, filmaren Roy Andersson, som i högsta grad behöll åsikterna från 1968, kallar i senare intervjuer Bergman för en ”förkrympt själ”.
Vårvintern 1976 har Bergman bytt arbetsplats till att bli chef på Dramaten i Stockholm. Han är mitt uppe i repetitionen av Shakespeares Kung Lear – storpolitik varvat med en komplicerad fadersrelation – och blir arresterad av polisen misstänkt för att ha undanhållit skatt – ett oförlåtligt brott i den socialdemokratiska enpartistaten Sverige. Som Bergman själv skriver i sina memoarer så är ”katastrofen ett faktum”.
Han bryter ihop och tar i ett argt brev som publiceras i Expressen farväl till Sverige och går i exil i München. Många menar också att han bidrog till att Socialdemokraterna för första gången på 44 år, på hösten 1976, får ge plats åt en borgerlig regering.
Det dröjer till 1981 innan han återvänder till Sverige för att göra långfilm, och det blir hans magnum opus Fanny och Alexander – det storslagna drömspelet om hans egen barndom genom familjen Ekdahl som många har lärt sig älska. Filmens budskap summeras i epilogen av restaurangdirektören Gustav Adolf Ekdahl, mästerligt spelad av Jarl Kulle. Han håller ett hyllningstal till den ”den lilla världen”, eller den privata sfären som politiken och den stora världens bekymmer inte har med att göra. Den lilla världen skulle bland annat anammas av sociologen Hans Zetterbergs och hans ord om att ”samhället är större än staten”, vilket blev ett credo för den nya svenska borgerligheten som väcktes till liv under löntagarfondsdemonstrationerna 1983.
Privatlivets helgd måste värnas och staten får inte styra människors hjärtan. Lika lite som en ansvarsfull människa fläker ut sitt innersta till offentligheten. Det är också nytta lektioner för dagens politiska samtal där alltfler tycker att just det privata också ska vara politiskt.