Å andra sidan kanske detta är något av ett svenskt normaltillstånd. Våra folkvaldas negligerande av försvaret är en lika gammal tradition som befolkningens krav på upprustning. Det mest berömda exemplet på detta fenomen är det stora bondetåget 1914, då 30 000 bönder marscherade till Stockholm för att manifestera sitt missnöje mot rådande avrustningspolitik. En demonstration som skulle leda till att dåvarande regering, ledd av Karl Staaff, kom att ersättas av en mer försvarsvänlig sådan.
Nära hundra år senare tycks politikens intresse för försvarsmakten vara lika svagt. I september varnade den militära underrättelsetjänstens avgående chef Stefan Kristiansson för den ryska upprustningen. Han menade att det bör påverka det svenska försvarsbeslutet 2015. Detta till trots menade regeringen bara veckan senare att ekonomin för försvaret är given till och med 2019, vilket överbefälhavaren får rätta sig efter. Tydligen vet regeringen betydligt mer om eventuella hot än underrättelsetjänsten.
Samtidigt finns skäl att vara vaksam inför utvecklingen i Ryssland. Med president Vladimir Putin vid makten sker en intensiv upprustning av ryskt försvar samtidigt som demokratin försvagats och tongångarna blivit allt mer aggressiva. De ryska imperiedrömmarna har åter blossat till liv och man har allt fler intressen utanför rikets gränser, vilket blev särskilt tydligt under Georgienkriget 2008. Att det i en närliggande framtid uppstår liknande konflikter i vårt närområde kan inte uteslutas.
Om så sker: Vem är det då som kommer till vår undsättning efter denna första vecka? Europeiska unionen är trots allt ingen försvarsallians och så länge Sverige behåller sin neutralitetspolitik kommer stöd från NATO enbart vara en förhoppning. För Göransson blir svaret de skandinaviska länderna men även detta bygger på förhoppningar snarare än garantier.
Kanske finns det ingen anledning att oroas över den ryska upprustningen. Däremot visar historiens exempel att det just är sådana saker som bör få våra folkvalda att reagera. Ett annat exempel är att arbetet med att rusta ett stabilt försvar är ett tidskrävande sådant. Det skulle helt enkelt ha påbörjats i går, eller avvecklingen inte inletts om man nu ska vara sådan. Detta eftersom vi aldrig kommer veta vilka politiska omvälvningar som väntar bakom nästa historiska hörn.
En av våra folkvaldas främsta uppgifter är att garantera medborgarna trygghet. Försvaret är en förutsättning för denna trygghet. Sverker Göranssons klarspråk ställer oss inför en obehaglig sanning: Så länge Sverige inte formellt ingår i några militära allianser, måste våra folkvalda kunna garantera att vi har en försvarsmakt som står på egna ben. I dag garanteras vår trygghet vare sig av det ena eller andra.
Möjligen blir lärdomen att vi sällan lär oss av historien och att vi själva måste handla när våra politiker inte kan garantera vår trygghet. Då kan man förstås invänta valdagen för att säga sin mening. Men eftersom försvaret inte tycks ligga i något av blockens intressen, kanske det där med bondetåg inte är en så dum idé ändå.