Så priviligerad kan förstås tillvaron omöjligen vara för ett pris som vill lämna avtryck i omvärlden. Dessutom finns det skäl för påståendet att det finns allt färre svenskar som förtjänar det.
I alla fall om man ska tro professorerna Mats Brenner och Gunnar Öquist som i söndagens DN debatt menar att det finns allt färre svenska forskare i internationell toppklass. Faktum är att svenska forskningspublikationer enbart citeras 15 procent mer än världens genomsnitt, vilket kan jämföras med bland annat danska forskare som istället citeras 35-40 procent oftare än andra. Dessutom är den danska forskningen bredare och får fram betydligt många fler unga bland akademiernas toppskikt. Information som onekligen sätter påståendet om Sverige som en forskningsnation främre bland andra, i gungning.
Orsakerna bakom denna alarmerande utveckling är bland annat att de svenska universiteten inte själva fogar över sina resurser. Med detta menas att det offentliga bara direktfinansierar universitetens forskning till hälften vilket är betydligt mindre än i bland annat Danmark där motsvarande siffra är 60 procent. Det medför konsekvensen att de svenska universiteten i högre grad är beroende av extern finansiering jämfört med sin skandinaviska lillebror i söder. När en så pass hög andel av finansieringen kommer från utomstående aktörer, tenderar den svenska forskningen att kretsa kring kortsiktiga projekt utan mål och mening. Då blir det svårt för institutioner att driva långsiktiga och inte uppenbart lönsamma, forskningsprogram. Detta samtidigt som många av forskarna tvingas spendera dyrbar tid till att söka finansiärer.
Mycket gott för utbildningen genomförs av Alliansregeringen men fortfarande finns det allt för många borgerliga företrädare som menar att utbildningen ska vara arbetsmarknadens förlängda arm. Möjligen är det denna attityd som gör det svårt att värdera den sortens forskning som inte erbjuder några garantier. Och visst måste det finnas instrument för att utvärdera universitetets förvaltande av sina resurser. Men, det är trots allt så att merparten av världens omdanande upptäckter inte frammanats på beställning. Utan genom de projekt som uppburits av djärva ledarskap och finansiärer som vågar tro på vetenskapliga visioner och kunskapssökandets egenvärde. Det är sådana vetenskapliga expeditioner som givit oss svenska innovationer som Ericssons propeller, de Lavals separator och Nobels dynamit.
I väntan på frukterna av Björklunds kunskapsskola, lär det dröja till vi ser fler svenska Nobelpris. Och om det nu blir några fler skandinaviska sådana inom snar framtid, lär de komma från andra sidan sundet. Förvisso något som säkert skulle glädja kosmopoliten Nobel, men något mer oroande för svenskt forskningsväsen. Ska Sverige förbli en forskningsnation av rang, måste universiteten göras självständiga. Annars riskerar kommande prisutdelningar inte bara vara en hyllning till Nobels, utan också det svenska innovationsundrets testamente.