Trots att det inte finns något land med vilket vi delar samma starka band, har svenskarna ofta dålig kännedom om vårt till synes mystiska grannland och brödrafolk i öster. Det finns risk att denna okunskap om det finska, får oss att glömma en viktig del av det svenska.
En vanlig förklaring till varför det blivit på så vis är de så kallade fantomsmärtorna. Förlusten av Finland 1809 var så smärtsam att man fann det bäst att hålla allt som rörde den ”Östra rikshalvan” på visst avstånd. En sådan teori skulle kunna förklara varför historien om Sveriges förhållande till Finland kantas av lika många svek som vänskapsbetygelser. Såväl under inbördeskriget 1918 som vinterkriget 1939, sade Sverige nej till finsk vädjan om hjälp i kampen mot kommunismen. Samtidigt har de folkliga banden till brödrafolket aldrig varit brutna. Under de båda krigen erbjöd svenska frivilliga såväl militärt som civilt stöd. Och i Sverige öppnade många upp sina hem för de tusentals krigsbarn som kom över havet. Detta för att inte nämna den invandring som för länge sedan skapade finnbygder och som i sen tid upprepats genom efterkrigsårens arbetskraftsinvandring. Det vill säga alla de människor som bidragit till att bygga orter som Ankarsrum, Överrum och Gunnebo, där många familjer också vårdar och minns sitt finska ursprung.
Men hur ska man då råda bot på denna något besynnerliga och tveeggade relation till grannlandet? Från svensk sida handlar det om att möta historiens fantomsmärtor i vitögat. En säkerligen smärtsam uppgörelse med Sveriges handlande under krigsåren men också svenskarnas behandlande av de finska arbetskraftsinvandrarna som har visat sig vara allt annat än fördomsfritt.
Från finsk sida rör det sig om uppgörelsen med ett visst svenskförakt där man fortfarande blickar avundsjukt på sin storebror i väster. Möjligen uppståndet ur gamla sår som gjorde sig särskilt påminda under valet 2011, då det missnöjespopulistiska Sannfinländarna erhöll hela 19 procent av väljarnas röster. Framgångar delvis vunna genom krav på avskaffande av den obligatoriska svenskundervisningen i grundskolan, trots att över 300 000 finländare har svenskan som modersmål. Det är en av Sverige glömd minoritet som inte längre kan ta rätten till sitt språk och sin identitet för given. De svenska finländarna skulle behöva stöd och uppmärksammande på samma vis som finländarna i Sverige.
En sådan förbrödrande uppgörelse med historien skulle förhoppningsvis leda till en allmän insikt om att våra länder inte är så olika som det ofta vill göras gällande. Däremot finns skillnader och lärdommar att vinna. Här kan till exempel den svenska förmågan att skörda exportframgångar framhållas emedan det finska utbildningssystemet övertrumfar sin svenska motsvarighet.
Mot denna bakgrund är den sjätte december ett utmärkt tillfälle för firande på båda sidorna om bottenviken. En dag då vi lyfter det finska i Sverige och det svenska i Finland. Då vi minns vår gemensamma historia men också inspireras till framtida samarbeten för brödrafolkens väl.
Tids nog kommer det kanske inte längre vara så mystiskt, det där landet på andra sidan havet.