Vägen till det nya direktivet har kantats av snårig byråkrati, mutmisstankar och en hel del tvivelaktiga argumentationslinjer från kommissionen. Helt enkelt något av en fars och med de nya kraven om att tobaksprodukter inte får smaka annat än tobak, blir framtiden för våra smaksatta snussorter synnerligen osäker.
Sådant innebär att det är hög tid för handling och löften att infrias. Så sent som i förra veckan lovade handelsminister Ewa Björling ett "fullskaligt krig" till snusets och svenskarnas försvar. Förvisso fick hon lite skäll för sitt uttalande men det är å andra sidan bra för borta i Bryssel lär man skälla ännu mer. Till och med säga till på skarpen om man har otur. Då gör man bäst i att vara förberedd.
Skämt åsido bevisar onsdagens beslut att det blir allt svårare att vara en vän av unionen. Ska vi bara acceptera att kommissionen godtyckligt ger sig på det mest svenska av det svenska? Nej, vi borde faktiskt inte göra det. Undantaget för snuset var en av förutsättningarna för det svenska medlemskapet. Detta till trots kommenterar folkhälsokommissionären Tonio Borg undantaget med att "kommissionen aldrig gav en blancocheck att det svenska snuset inte kan regleras".
Vidare menar Borg att exportförbudet mot snuset måste fortgå eftersom det riskerar att blir en succé på kontinenten. Sedan när slutade kontinentens befolkning vara människor nog att själva avgöra om de vill ha prilla under läppen eller inte? Och även om denna prilla, precis som det mesta annat här på jorden, inte är helt harmlös – är det då inte upp till den enskilde att välja sina vardagslaster
Nåväl, låt gå att vi inte tillåts exportera snuset, trots att det rimmar illa med unionens bärande idéer om den öppna marknaden. Så länge vi slipper anamma bankunioner och federationsbyggen. Men försök då för allt i världen inte kringgå det vi blivit lovade att fredas från när vi en gång blev medlemmar.
Frågan om snuset kan på det hela taget tyckas ytlig. Men det är en symbol för den svenska självständigheten och unionens löften inför dess medlemsländer. Dessutom är denna snusfars ett symptomatiskt uttryck för en union där man allt mer sällan respekterar medlemsländernas vilja.
Kommissionen tycker sig kunna tumma på dess löften till Sverige. Det borde föranleda en diskussion om det svenska medlemskapet. Om inte för principen så för det svenska folkets skull. De förtjänar en ärlig och öppen dialog om medlemskapet när snusets framtid inte längre är garanterad.
Sagt är trots allt sagt och det gäller såväl i Stockholm som i Bryssel.
Befälhavare Björling, här har ni en icke-snusande frivillig som anmäler sig för tjänstgöring! När marscherar vi?
Jag lovar att åtminstone försöka lära mig njuta av prillan på vägen.