Kanske började det redan på valnatten 2010. Jimmie Åkesson gav som alltid ett samlat intryck. Men så svepte kameran ut över den skrålande församlingen på Sverigedemokraternas valvaka. Många TV-tittare satte nog kaffet i halsen. Partieliten i det nya riksdagspartiet syntes utgöras av en ölhävarpöbel.
Sedan sattes det hela i rullning. De unga arga männen flyttade till Stockholm, fick höga löner och subventionerade bostäder. Rykten började sippra ut om att det festades ordentligt. Ett efter ett har de kända namnen hamnat på löpsedeln. Att ge dem pengar var kanske det värsta man kunde göra mot Sverigedemokraterna.
Man kan naturligtvis anföra att ledamöternas personliga problem inte är partiets problem. Men i Sverigedemokraternas fall leder de personliga tragedierna ofta fram till att partiets mörka sidor hamnar i dager.
När framlidne William Petzäll mådde som sämst bedrevs det en hatkampanj mot honom på nätet, bland annat på sidor som enligt ryktet står partiet nära. Man kan undra hur partiet skulle behandla meningsmotståndare när de inte klarar att vara hyggliga mot en partikamrat som har det svårt.
Ett annat exempel på SD:s negativa särart är att Ted Ekeroth, mer än två veckor efter att hans famösa järnrörsfilm haft premiär i offentligheten, fortfarande är kvar i partitoppens närhet. I alla andra partier hade han naturligtvis fått flyga och fara. Förmodligen till och med i Vänsterpartiet som har sin egen historia av supande och klavertramp. I rollen som riksdagens husbuse slås Vänsterpartiet med hästlängder av SD.
Åkessons stora problem är att han inte kan hitta vettigt folk till att fylla ens en handfull riksdagsplatser.
Kännare av Sverigedemokraterna gissar nu att Åkesson undviker att rensa ut fler personer eftersom det bara skulle lämna plats för nya förmågor längre ned på listan. Enligt ryktet ska flera av dessa vara etter värre än de som nu schavotterar i media.
Avgående Lars Isovaara ersätts av förtalsdömde Markus Wiechel. Nästa gång någon fular ut sig är det Anna Hagwalls tur att komma in. Hagwall är i opposition med den nuvarande ledningen och anses enligt internetskvallret utgöra en säkerhetsrisk på grund av sin frispråkighet. Med tanke på konkurrensen säger det ganska mycket. Kvällstidningarna har mycket att se fram emot. Frågan är hur länge Åkesson orkar hålla på. Hur länge mäktar han med sällskapet?