Innebär utspelet att de svenska Socialdemokraterna nu kommer gå i dansk riktning och ställa mycket högre krav i migrationspolitiken? Svaret är nog nej. Den danska taktiken att riva utanförskapsområden är ju bara en del i en större strategi att minska den påverkan som migrationen har på det danska samhället.
De senaste åren har Danmark till exempel bara haft mellan 1 000 och 2 000 asylansökningar om året. Det är en tiondel jämfört med Sverige. Den nuvarande danska statsministern Mette Fredriksen (S) har till och med ställt sig bakom en vision om noll asylansökning och hennes regering har arbetat för att utlokalisera asylmottagning till Rwanda i Afrika. Det kan man ha synpunkter på, men det visar på den stora skillnaden mellan svenska och danska socialdemokrater.
Skillnaden går igen på andra politikområden som är nära kopplade till utanförskapet. Redan i valet 2015 gick till exempel de danska Socialdemokraterna till val på parollen ”Kommer du till Danmark ska du arbeta”. Det ledde då till skarpa avståndstaganden från svenska politiker. De svenska och danska Socialdemokraterna har utvecklats i olika riktningar och det är svårt att tänka sig att Magdalena Andersson om hon vinner valet skulle ha stöd i den egna rörelsen att föra Sverige i dansk riktning. Idealet om öppenhet och ökad mångfald har blivit en del av den svenska socialdemokratiska ideologin.
I Sverige har de socialdemokratiska regeringarna även efter rekordåren 2015 och 2016 fortsatt att ha en historiskt hög invandring till Sverige. Förra året invandrade till exempel fler än 90 000 personer till Sverige. Skillnaden mot tidigare är att det nu är färre asylsökande men fler anhöriginvandrare som kommer. Många av anhöriginvandrarna flyttar dessutom just till de områden där deras släktingar redan bor. Även om färre söker asyl i Sverige fortsätter därför utanförskapsområdena att växa. Om Anders Ygeman hade menar allvar med att minska koncentrationen av utomnordiska invandrare hade han också behövt titta på de som tillkommer.
Och även om Socialdemokraterna verkligen skulle svänga i en mer restriktiv linje är det fortfarande svårt att se hur man i regeringsställning skulle kunna genomföra en mer dansk politik. I höst går man till val på samarbete med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det är tre partier som knappt har något gemensamt förutom just att de vill behålla en hög invandring och att de gärna brännmärker kritik mot migration och integration som rasistisk.
Därför måste vi förmoda att Ygemans utspel handlar inte om sakpolitik, utan om att locka tillbaka enstaka marginalväljare från Sverigedemokraterna.