Det hade varit fullt möjligt att från statsminister Stefan Löfvens (S) sommartal på söndagen promenera till Strängnäs, och gott och väl hinna i tid till moderatledaren Ulf Kristerssons tal på måndagen, som sändes från hans eget hem. Båda talade om sina framtidsvisioner, men Löfven var desto mer sparsam med att också leverera lösningar på samhällsproblemen.
Löfven berättade om hur vårdpersonal och frivilliga gjort stora insatser under coronapandemin, och gick därifrån vidare till att beskriva att ett starkt samhälle består av mycket mer än bara staten. Det hade kunnat leda fram till besked om vad just staten ska göra för att släppa fram företag, föreningar och privatpersoner, men det blev inte mycket av den varan.
I stället för att beröra de problem som funnits med hanteringen av coronapandemin, såsom den bristande beredskapen och de stora dödstalen, valde Löfven att spatsera på socialdemokratiskt säker mark och kritisera organiseringen av äldreomsorgen. Detta trots att just S drivit på den centralisering som tveklöst bidragit till smittspridning mellan många människor på större boenden. Men bristen på ansvarstagande för regeringens politiska beslut kan kanske förklaras av att Löfven talade som S-partiledare, och inte som statsminister.
Kristersson, som skulle vilja vara statsminister, levererade å sin sida flera uttänkta lösningar på våra samhällsproblem – bland annat att de sjuka borde ha isolerats under pandemin, i stället för de äldre. Här hade det dock funnits mer utrymme att ge ett tydligt alternativ till Löfven, och förklara vad en M-ledd regering hade gjort annorlunda.
I stället gick Kristersson in på områdena trygghet, integration och ekonomi. Där menade han att den genomgående lösningen är arbetslinjen. Till exempel vill M att det inte ska vara möjligt att få mer pengar via bidrag än genom arbete. Det är en enkel men rimlig analys – för att stärka enskilda och med effekten att mer pengar når ut till välfärden. Dessutom betonade Kristersson vikten av att krisåtgärderna, såsom företagsstöd och höjd a-kassa, måste vara tillfälliga. Också detta ligger helt i enlighet med arbetslinjen, där staten håller nere både skatterna och bidragen.
Löfvens svar på framtidsekvationen är helt kort att satsa på välfärden. Mer statliga pengar ska pumpas in i kommuner och regioner. Men Löfven borde veta mycket väl att sådana satsningar kräver prioriteringar. Inte minst behöver det finnas pengar till områden som bara staten har ansvaret för, såsom polis och försvar. Sådant trygghetsskapande måste Löfven ta ansvar för, så att resten av samhället utanför staten kan bidra med de mjukare värdena. Här ger Kristerssons politik större utrymme för de statliga pengarna att skapa trygghet.
Till skillnad från Kristersson har Löfven goda möjligheter att förverkliga sin politik. Men av sommartalet att döma får vi även i fortsättningen precis samma sak som under de senaste sex åren. Och då kommer inte problemen att försvinna.