Joachim Landström, lektor i företagsekonomi vid Uppsala universitet och författare av två rapporter för välfärdsutredningen, kritiserar utredare Ilmar Reepalus förslag om att vinstnivån måste vara lägre än tio procent. ”Skulle hans förslag bli verklighet skulle det i praktiken innebära ett förstatligande av välfärdssektorn”, skriver Landström i en debattartikel i Dagens Nyheter (13/9).
Ilmar Reepalu, tidigare kommunalråd för Socialdemokraterna i Malmö, gavs av regeringen uppdraget att utreda hur den offentliga finansieringen av välfärdsföretag ska regleras. Ingen väntade väl sig att Reepalu skulle komma fram till det bästa systemet för välfärden. Om det var regeringens motiv hade man inte utsett ett tidigare socialdemokratisk kommunalråd som ägnat många år åt att motarbeta välfärdsföretag till utredare.
Landström menar att begränsningarna i vinstutdelningen innebär ett ”förstatligande” av välfärdssektorn eftersom inga företag kan bedrivas med så låg ersättning till ägarna. När Reepalu säger att den nya nivån ska vara under tio procent går han emot den underliggande analysmodellen. Att Reepalus rekommendationer kritiseras av den forskare som hjälpt honom med utredningen är anmärkningsvärt.
Även Nima Sandaji, chef för tankesmedjan European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform (ECEPR), uppmärksammar flera brister i utredningens förslag (Dagens Samhälle 12/9). När företags vinster har undersökts inkluderas även företag som inte är välfärdsfinanseriade utan som vänder sig till privatpersoner.
Det rör sig om studenter som är läxhjälpare i eget företag, idrottsläkare som arbetar under stora mästerskap, eller små privata skönhetskliniker som inte får några skattemedel för sitt arbete. Reepalu talar om ”övervinster” i välfärdsföretag. Men hälften av de så kallade övervinsterna sker i små bolag med upp till fyra anställda. Att kalla det för ”övervinster” är försåtlig retorik. De har inget med offentligt finansierad välfärd att göra. Dessa företag bör därför inte ligga till grund för utredningen.
Socialdemokraterna har bestämt sig för att vinster i välfärden måste regleras. Syftet med Reepalus utredning var att stödja den viljan. Fördelen med utredningen är dock att det har gjorts tydligt att det inte finns någon faktisk anledning att införa ett vinstförbud, blott en politisk övertygelse. Regeringen bör lägga utredningen där den hör hemma: i papperskorgen.
I stället för att försöka minska mängden arbetstillfällen kunde regeringen ägna sig åt att öka dem, vilket vore relevant för att nå regeringens eget mål om EU:s lägsta arbetslöshet, eller att öka kvaliteten i välfärden ytterligare. Det vore två värdiga arbetsuppgifter för vilken regering som helst. Men det kräver något annat än ideologiska skygglappar och på förhand avgjorda utredningar – det kräver en vilja till förbättring som går bortom partiboken och närmar sig verkligheten.