Regeringens profilering som företagens och välståndets fiende nummer ett fortsätter oförtrutet. I måndags presenterade den särskilde utredaren Ilmar Reepalu (S) välfärdsutredningen i en debattartikel i SvD. Som väntat rekommenderar han ett vinsttak på sju procent.
Förslaget i sig har redan behandlats utförligt flera gånger om. De många nackdelarna vägs inte upp av den totala frånvaron av fördelar. Det innebär ett hårt slag mot företagen i välfärdssektorn och inte minst mot de många människor som förlitar sig på deras tjänster. Elever som skulle kunna få gå i en framgångsrik friskola men som med de föreslagna reglerna tvingas gå i en kommunal skola som borde ha stängts för flera år sedan. Kan företag inte bygga upp det kapital som behövs kan de inte expandera, då spelar det ingen roll hur bra de är.
Det kan anföras att det finns skäl att säkerställa kvaliteten i välfärden och det är helt riktigt. Dock bör man ha klart för sig att kvaliteten i välfärdsföretagen generellt förefaller vara högre än i den offentligt drivna välfärden. Vårdtagare, brukare och elever hos privata utförare är också över lag nöjdare än dem som håller till godo med de offentliga alternativen.
Förslaget hotar hela denna utveckling, därom är de flesta överens. Oavsett om man är för eller emot vinsttaket är det själva poängen. Det är en enorm attack på företagandet i den kanske mest betydelsefulla sektorn. Något liknande har inte setts sedan fondsocialismens dagar.
Att förslaget är hämtat från den yttersta vänsterkanten blir väldigt tydligt när såväl högern som den förnuftiga socialdemokratin ryter ifrån mot det. Tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt varnar i en debattartikel i Expressen för förslaget. Feldt frågar sig hur Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har lyckats få regeringen att förorda socialisering av privat ägande och undrar hur Sveriges anseende som rättsstat kommer att bestå. Det är en fråga värd att ställa. Denna typ av agerande associeras främst med socialistiska stater i Sydamerika, knappast sinnebilden för länder som har lätt att locka till sig investeringar.
Denna bakvägens socialisering är dock bara en del i ett större paket av företagsfientliga reformer. Till detta kommer även förändrade regler för beskattning av fåmansföretag, de så kallade 3:12-reglerna, samt kvotering av börsnoterade bolagsstyrelser.
Kvoteringen verkar kunna finna stöd av en majoritet. Vad gäller vinsttaket finns dock ett kompakt motstånd i riksdagen. Möjligen räknar statsministern med att den borgerliga oppositionen ska vara så rädd för att utmålas som att den samarbetar med SD att den skulle släppa igenom förslaget.
Det vore synd och skam om han har rätt.