Vänsterregeringen lanserade under torsdagen en utredning med mål att begränsa förekomsten av det som bygger välfärden. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) menar nämligen, tillsammans med vänsterledaren Jonas Sjöstedt (V), att möjligheten för välfärdsföretag att ta ut vinst måste begränsas (DN 5/3).
Försvarstalet är det vanliga. Välfärden är det viktigaste vi har eftersom dess syfte är säkra hälsan för nära och kära. Den är rent ut av så pass viktig att den inte kan överlåtas till företag med vinstintressen. Varför inte då? Jo, eftersom statsrådet ”mottagit rapporter” om friskolor som lagts ned mitt i terminen, förskolor i privat regi där elever inte serverats tillräckligt med mat och äldreboenden där man inte fått tillräckligt med vård. Shekarabi kan inte utesluta att det beror på att landet ”sannolikt har några av världens mest generösa finansieringsregler för kommersiella välfärdsutförare” och därför måste vinstintresset bort från välfärden.
Utredningen ska vara klar och en ny politik presenteras 2016.
Resonemanget är provocerande eftersom det finns alldeles utmärkta friskolor, vårdcentraler och äldreboenden med vinstintresse. De drivs av kallet för vården men vinsten är fortfarande det som garanterar verksamhetens fortlevnad, tillväxt och inte minst självförverkligande i privatlivet. Därför kan regeringen omöjligen vara ute efter kvaliteten och enskilda missöden får orättfärdigt representera en hel bransch. Särskilt eftersom exemplen på missförhållanden inom den offentligt drivna välfärden är minst lika omfattande som inom den privata.
Hur ser till exempel socialdemokrater på att även offentligt driven välfärd ibland får göra konkurs?
Tjust minns hur många av kommunens landsbygdsskolor nyligen fick lägga ned eftersom det inte fanns någon marknad för dem och att de därmed utgjorde en dålig affär för ägaren – kommunen. Inte var det någon lokal socialdemokrat som då anklagade kommunens vinstintresse för vara det minsta girigt, moralistiskt tvivelaktigt eller ens felaktigt? Inger Wiman ska väl möjligen ha varit den enda.
Det är ett lika lokalt som tydligt bevis på att debatten om vinst i välfärden är rakt igenom godtycklig. Orsaken till varför svensk vänster ändå ger sig på välfärdsföretagarna är dess inprogrammerade förakt mot näringslivet, samtidigt som det är tacksamt att kapitalisera på människors okunskap i välfärdsfrågan. Det finns många röster att vinna om man lyckas beskriva välfärdsföretagen – som mestadels är små och drivs av kvinnor – som gigantiska kolosser vilka drivs av storkapitalister med stormhatt, monokel och en stor säck pengar på ryggen.
Välfärdsstaten finansieras med hjälp av andra hårt arbetande människors vinst, i form av lön eller företagares intäkter. Vinst är med det sagt en förutsättning för välfärden och de som betalar för den förtjänar en politik som avser att erbjuda befolkningen så god vård som möjligt, inte att den garanterar en driftsform som inte på något övertygande sätt övertrumfar vård som utförs i privat regi.