Sjätte november 1632. Dagen då Gustav II Adolf red in i dimmorna vid Lützen. Med sig tog hjältekonungen inte bara hingsten Streiff, vars uppstoppade kropp man kan betitta på Livrustkammaren, utan också en gammal världsordning.
Det trettioåriga kriget avslutades med freden i Westfalen 1648. Vi sägs ofta leva med dess arv och nog finns det skäl för påståendet. Westfaliska freden lade grunden för en ny världsordning, genom att den gav nationalstaten dess betydelse. Sedan 1648 har politik uteslutande bedrivits och avtal tecknats, krig inletts och fred slutits, av och mellan stater.
Sådan är fortfarande världen, men där finns tecken som tyder på att denna fyra sekler långa ordning befinner sig i uppluckring.
Globalisering har lett fram till överstatliga konstruktioner som EU. Stater har inte längre det givna ordet i fråga om lagstiftning. Inte heller krig förs som förr. Det visar USA:s kamp mot terrorismen och inte minst det pågående inbördeskriget i Syrien. Traditionella stater slåss mot terrornätverk med global agenda men utan fasta gränser, eller för den delen intresse av att följa det internationella regerverket för konventionell krigsföring.
15 000 tillresta individer, från över 80 länder, beräknas slåss för IS. Säpo har identifierat ett hundratal svenska medborgare som strider för nätverket, andra vill emellertid hävda att det rör sig om hundratals. Oavsett antal måste tillflödet stoppas. Tyskland har redan infört lagar som förbjuder samröre med det ökända terrornätverket och den rödgröna regeringen hemmavid har en egen plan för att stoppa svenskar från att samlas under det svart-vita banér som satt skräck i en hel värld.
Justitieminister Morgan Johansson (S) vill genomföra en snabbutredning med mål att kriminalisera terrorresorna senast nästa år. Det är lovvärt – regelrätta folkmord måste alltid betraktas som brott, var de än begås. Dilemmat är bara att Johansson vill gå länge än så. Han vill på sikt förbjuda svenskar från att strida utomlands över huvud taget.
Det är en obegriplig inställning. Inte bara då man kan fråga sig hur rimligt det är av en regering i en västerländsk demokrati att stifta lagar som godtyckligt begränsar individers frihet att röra sig mellan statsgränserna, i en tid då staternas oinskränkta makt är kraftigt ifrågasatt.
Men lagstiftningen skulle även innebära att man likställer en terrororganisation som bedriver religiöst motiverad slakt av minoriteter med de människor som desperat reser för att försvara städer likt Kobane. Att hålla terrorn stången utomlands blir därmed lika olagligt som att stötta den. Det är typiskt för den svenska socialdemokratins ovana att relativisera skillnaden mellan ont och gott, likt man genom erkännandet av Palestina gav terrororganisationen Hamas samma status som regeringen i den demokratiska rättsstaten Israel.
Förbudet riskerar även att bli ett problem här hemma. Socialdemokratiska regeringar har genom historien gjort sig kända för att ta ton i långt bort belägna konflikter. När det handlar om oroligheter i närområdet har det tenderat att låta annorlunda. Då är det inte sällan neutraliteten, undfallenheten och den tredje ståndpunktens utrikespolitik som fått tala.
President Vladimir Putin kan när som helst invadera Baltstaterna, eller Finland. Om så sker är det långt ifrån säkert att de kan vänta sig den svenska statsmaktens stöd, trots solidaritetsförklaringen. Då får grannländerna som så många gånger förut sätta sitt hopp till svenska frivilliga. Kommer då frivilliga svenskar som reser till deras försvar att betraktas som brottslingar i regeringens ögon? Någon annan slutats är för tillfället svårt att dra av justitieministerns ambitioner.
Världsordningen må vara lika vilsen som i det trettioåriga krigets dimmiga Lützen, men det ursäktar inte vilsenhet i den socialdemokratiska rättspolitiken.