Konstnären Lars Vilks hade inte begått något brott. Enligt svensk grundlag har människor rätt att offentligen uttrycka tankar, känslor och åsikter i vilket ämne som helst. Inga andra begränsningar får göras, än de som följer av yttrandefrihetsgrundlagen, och i den står ingenting om hädelse mot profeter.
Ändå tvingades Vilks att leva de sista femton åren av sitt liv som fånge i sitt eget land. För att inte mördas måste han ha ständigt beskydd, vilket ledde till stora begränsningar av hans yrkes- och privatliv. Dessutom mobbades han av stora delar av svensk offentlighet. En av sin generations mest meriterade konstnärer och konstteoretiker beskrevs som en rättshaverist, särling och provokatör.
Dödsdomen som följde på rondellhundsteckningen var på riktigt. Islamisterna har varit företagsamma och ihärdiga i sina att försöka mörda Vilks. Flera mordplaner har uppdagats. Vilks hem har bränts ned och i Köpenhamn 2015 dödades två människor vid ett attentat mot en lokal där Vilks talade.
När nu Lars Vilks till slut är död hade det varit passande att kunna skriva att han vann sin kamp för yttrandefriheten, eller åtminstone att den har stärkts. Men det går inte att hävda med någon övertygelse. Relativiseringen av yttrandefriheten pågår fortfarande. Det uppdagades inte minst när budet om Vilks död nådde ut i Sverige.
Många offentliga röster hyllade visserligen konstnären och hans kamp för yttrandefrihet men det fanns också de som fortfarande behövde poängtera avståndstagande.
Ett exempel är Bilan Osman, journalist på den vänster- och miljöorienterade tidningen ETC, som först gick ut på sociala medier och beklagade Vilks död. Men efter häftiga reaktioner tvingades hon backa och i stället försäkrade hon sina följare om att det inte skulle tolkas som hon ”respekterade hans allmänna konstnärskap”.
Ett annat exempel var Göran Greider som i en i huvudsak sympatisk kommentar om Vilks bortgång också skrev att han ”aldrig gillat hållningen att sätta konsten över alla konventioner och livet”. Ett litet men talande avståndstagande.
Tidningen som Göran Greider är chefredaktör för, Dala-Demokraten, hade samma dag en ledare där man mer frankt och principiellt tog avstånd från Vilks. ”Yttrandefrihet har koppling till sådant som tid, rum, ämnen”, konstaterade den oberoende socialdemokratiska ledarsidan, som också fann det påkallat att säga att Vilks hade stöd av många högerextrema (Dala-Demokraten 4/10).
Alla sådana mer eller mindre sublima sätt att markera distans till Lars Vilks avslöjar att yttrandefriheten inte är vedertagen. Få vågar oreserverat att stå upp för den. Det ska faktiskt också ha varit den ursprungliga tanken bakom skissen på rondellhunden år 2007. Lars Vilks ville visa oss att konsten faktiskt inte är fri och därmed också att yttrandefriheten inte fullt ut råder. Vi måste tyvärr erkänna att han hade rätt.